Timvisaren rör sig inte... eller sakta sakta som slem på en stenvägg
minuterna ringlar förbi som små ormar... kanske maskar... ticketitack...
sekunderna porlar som en liten bäck... plupp-plupp-plupp...
Dina skor låter som sekunderna känns... klicketiklack - ticketitack...
varma tårar droppar som sekunder... kyler som vatten och spränger som tnt...
Dit mitt huvud far kommer min hjärna aldrig acceptera...
Du var vacker... tror jag... du lät sammetslen, som en missvisande dröm...
När bitarna började försvinna av minnet jag konserverat i batterisyra och is,
då du föll, då du inte föll, då du talade, då du inte talade, då du sa hej... då...
Jag räknar inte sekunder, sekunderna räknar mig... försätter mig i ständigt tryck...
En stressreaktion till en reaktion av stress... jag tål stress, stress tål inte... ja, du vet...
Mina ögon skriker i min mentala förlustighet, de vill dansa och förfalla och låta världen bli blöt... saltig och konserverad i ett hav av tårar... de har ingen självdistans...
Om jag ber dig hålla min hand och tvinga mig ut från under denna sten jag kallar hem, skulle du skratta åt mig när jag skrattar åt dig för att du ler åt mig och jag tror att du hatar mig...
Gräv ner mig i en stor hög med matjord, i en kompost vill jag leva... i en kompost vill jag dö... det är liksom mer världsvänligt så... man måste ju tänka på baaaarnen...
Och sen tappade jag greppet helt och började skriva om isglass... jag tog bort det när det kändes lite väl intelligensbefriat...

/