\"Men du vet när allt blir skugga
och du inte riktigt vet hur
eller varför du andas
och ibland vill man bara ha vinter
och skära ut tungan med
snökristallernas ocensurerade kanter
ibland vill man ha oslipade perspektiv mot sin hud
för man kan faktiskt vara rädd för knivar
och rakblad man
behöver inte ta dem i sin famn
man kan må jävligt dåligt ändå
men destruktivitet idag duvet
det ska vara handleder och blod
samtalsämnen
inte återanvända kinder
och tårar som spricker

tears is so last century

ge oss fysiska bevis på din smärta, darling
det kan inte precis stå: FLICKA GRÄT IGÅR
på framsidan av tidningen
ge mig dina handleder så snittar jag upp dom till eftermiddagsfikat
ge mig ditt hjärta så ska jag snitta ut din kärlek.\"


Anelia småler åt sina tankar, fastnar med blicken någonstans i gräsmattan.
Som alltid blir verkligheten pausad när hon funderar. Hon pillar på stålet som håller ihop hennes kollegieblock, läser igenom vad hon just skrivit.
Dörrklockan ringer och trycker vårdslöst på play igen. Hon reser sig och öppnar dörren. Det är två småflickor som vill sälja reflexer.
De går därifrån med besvikna miner, händerna ovanför varandras huvuden.
Det regnar.
”Vänskap är att vara varandras paraply”. Orden far som en blixt genom hennes huvud.
Anelia klottrar snabbt ner meningen på sin underarm innan hon glömmer bort den.
Hon ställer sig i fönstret och ser de två flickorna lämna fotspår i vattenpölarna, som sköljs bort sekunden efter.

Reflexer och gummistövlar. Kollegieblock och gräsmattor.
Anelia gräver i sin ficka och hittar en självlysande stjärna av plast.
Blek i solljuset som faller in från fönstret, meningslös i hennes hand.
Hon lägger tillbaka den i fickan och tänker att hon ska bygga stjärnhimlar under sitt täcke inatt.

Anelia är en flicka som skriver saker på sin hud, Anelia är en flicka som älskar filmer som ”En midsommarnattsdröm” och hon kallas Ofelia av röster i korridoren.
Anelia är en flicka som tar så illa vid sig när någon gråter att hon måste låsa in sig på toaletten och gråta hon med. Gråta för att ingen bryr sig om att det sitter en pojke på en bänk på torget och gråter. Gråta för att ingen bryr sig om att hon gråter för att han gråter.
Ingen som gråter för att hon gråter för hans skull.
Därför gråter hon i tvättställ bakom låsta dörrar. Det känns som att kräkas.

Anelia är flickan med skolgrushjärtat.

Det är torsdag förmiddag.
Stjärnan av plast bränner i hennes handflata, för hon vet hur vacker den kan vara när den tillåts vara sig själv. Det är lektion, samhällskunskap B och 29 stycken hjärtan river mot tröjorna vid bänkarna. Klöser lite på huden, får det att klia.
Skosnören och blyerts. Ögonkontakt och prestationsångest, och mitt i allting andetag.
Anelia tycker plötsligt att whiteboarden snöar framför hennes ögon.
Bokstäverna på den krymper och blir till prickar.
Hon känner en av stjärnans uddar skava mot hennes revben när hon ramlar av stolen och slår i golvet, sen somnar hon.
Ja, det var så det kändes. Som att somna.
Kvar för alla att se: ”vänskap är att vara varandras paraply.”
Lite blekt sen duschen samma morgon.

En fyrkant. Två människor.
Anelia kommer på sig själv med att titta på en tavla som hänger på en vägg framför henne.
Hon blinkar några gånger, sätter sig upp i soffan. Jo, det är en soffa hon har legat i.
Var är hon någonstans? Det är kallt i rummet. Hennes rakade armar knottrar sig.
Hon blir medveten om att någon sitter mittemot henne, hon hajar till när hon ser att det är skolans sjuksköterska.
- Är jag sjuk? Kommer det över hennes läppar.
Skolsköterskan ger henne en lång blick.
- Du svimmade i klassrummet, Anelia vännen. Vi bar in dig hit så att du kunde få vila upp dig.
- Men jag sov ju..
- Jag skulle vilja väga dig och ta ett litet blodprov på dig. Visst går det bra? Dina skolkamrater säger att du brukar slänga din lunch, eller att du inte är närvarande i matsalen på lunchrasterna. Är det sant, Anelia?
Anelia fingrar på stjärnan i sin ficka.
- Jag klarar mig, jag äter hemma.
Kort, stelt, avvaktande.
- Om du skulle vilja ta av dig dina skor så ska vi se hur mycket du väger. Hur gammal är du, Anelia?
-Femton.
Jävla skolsköterska. Hon vet ingenting, vet ingenting om stjärnor.
- Då ska vi se.. 46 kilo, Anelia. Du väger 46 kilo. Du förstår väl att det är för lite? Du med din längd och ålder borde väga kring 58 kilo.
Anelia undrar om det är meningen att hon ska svara.
Hon går ner från vågen och känner att hon kommer att börja gråta.
- Okej..
Rösten bär inte, den går av.
- Vet du vad jag tycker? Far hem nu och vila, ät något eller drick åtminstone lite. Imorgon träffas vi här igen med dina föräldrar, okej? Så får vi prata om det, du ska se att allt ordnar sig.
Hon lägger en hand på Anelias axel.
Anelia börjar kallsvettas.
- Nej, det går inte, jag kan inte. Vill inte.
- Jag tror att det vore bra för dig.
- Jag går hem nu.
- Vi ses imorgon.
Anelia böjer sig framåt för att knyta skosnörena och handen på hennes axel glider av.
Försvinner från hennes tröja.
Hon öppnar dörren och stänger den bakom sig. Hennes händer darrar.
”Ge oss fysiska bevis på din smärta, darling.”
Hon gråter, gråter tyst och kramar stjärnan tills det gör ont i handen.
Hon har ont i magen.

Volym 23 på högtalaren i vardagsrummet. Kent/Noll.
En flicka som heter Anelia har krypit ihop i en soffa under en rödvitrutig filt
och hon bygger stjärnor där hon gömmer sig för solen.
Handen på hennes axel gled av, den gled av för att hon böjde sig framåt.

När hon vaknar är det en ny dag och en lapp på köksbordet.
”Hej gumman. Du sov och jag ville inte väcka dig. Jag kommer hem vid fem i eftermiddag, det finns makaronisallad i kylen du kan äta. Ta hand om dig! Kram/mamma.”
Makaronisallad. Med ost.
Anelia tänder en cigarett och röker den framför spegeln.

På kvällen när hennes mamma kommer hem hjälper Anelia henne att plocka upp varor hon har handlat på OBS. Det känns som om hon skulle kunna bita igenom plasten på skogaholmslimpan, men hon lägger den på bänken.
Äter några salta pinnar och meddelar sin mamma att makaronisalladen var jättegod.
I själva verket ligger den i soptunnan på baksidan.
Anelia tvättar tvättstället rent från tårar innan hon går och lägger sig.
Magen känns som en sur disktrasa. Hon biter sig i läppen och väntar på sömnen.

Kollegieblocket är fullt av kaloriuträkningar. Hon har G- i matte trots att det enda som finns i hennes huvud är siffror. Hon misstänker att det handlar om att sätta ihop dem rätt.
Två tuggummin=3,6 kcal=två timmars ångest och 100 situps kan ju inte stämma i något facit.

(snälla tryck på paus någon)

Aska på hennes händer, läxor på hennes skrivbord.
Anelia har sotat ner sina lakan med sina grå fingrar.
Hon ställer sig upp och känner den vanliga morgonyrseln. Hon väntar med att röra sig tills mörkret framför hennes ögon klarnat. Då går hon ner och ser sin mamma sitta vid köksbordet.
Hon har dukat åt henne också. Ett glas och en rostad macka väntar på att fyllas, väntar på att bres med hennes askgrå händer.
- Hej lilla gumman, vad bra att du vaknade! Jag ska fara till din moster snart, men kom och ät frukost med mig först!
Hon ler. Inte försiktigt, inte utforskande, inte tillgjort. Hon ler bara.
- Vad ska du göra där? Frågar Anelia och sätter sig vid bordet.
- Åh, vi ska fara och handla gardinstyg vet du väl!
- Jaha..
Anelia häller upp lite mjölk i sitt glas, dricker det långsamt. Det känns ovant i hennes hals, som om mjölken inte hör hemma där.
Det känns inte alls bra.

45 kcal, Anelia. Det är fler tårar i tvättstället, fler rivsår på din hud. Du förstör hela dagen, ditt jävla fetto! Ställ ifrån dig glaset!

Anelia biter en liten tugga av mackan. Hon trotsar, hon försöker som så många gånger förr.
Snälla mamma, stanna hemma idag.
- Du plockar av sen, va?
Anelia tittar upp.
- Javisst, far du.
När hennes mamma klär sig passar hon på att slänga resten av mackan i soptunnan.
Hon plockar av bordet och står vid dörren när hon far. Innan hon stänger dörren läser hennes mamma högt vad som står på Anelias arm:
- vänskap är att vara varandras paraply. Hon ler, igen. Du är för söt du.
Sedan stängs dörren. Anelia står kvar i hallen i flera minuter, blir panikslagen av tystnaden som fyller huset, som fyller hennes vener. Hon mår illa.
Senare på dagen får hon ångest för att hon inte mår illa längre. Hon kräks luft, och det känns som att gråta.

Stjärnan ligger kvar under filten sen dagen före, blek och meningslös.

”Kremera min själ, fader som är i himmelen, som är någonstans
behöver du material till dina eldar?”
Anelia fnyser åt det hon skrivit. Vilken smörja. Hon suckar och kommer plötsligt ihåg: skolsköterskan, mötet, handen på axeln, vågens kalla stål under hennes fötter.
Ringde hon aldrig? Anelia blir nästan lite arg för att hon inte ringt. Hon sa att hon skulle ringa, det sa hon väl? Det var hon ju tvungen till, annars kunde ju mamma inget veta.

Anelia är en komplicerad flicka.
Hon röker och hon har en tröja där det står ”rökning dödar”.
Hon röker, men hon blir rädd när andra röker. De kan ju få cancer och dö!
Det är livsfarligt att röka. För Anelia är rökningen ett tidsfördriv på lunchrasten, något hon gör så hon inte är så äckligt jävla hungrig hela tiden. Hon tycker att hon har en bra anledning att röka. Dessutom ser det snyggt ut. Men när någon på stan röker blir hon livrädd och ber tyst en bön till en gud hon inte tror på. Man kan få cancer och dö, röka är livsfarligt.
Det står till och med på paketet, och på hennes tröja.
Kanske är det just därför hon tänder en till.


15:30 och en halvtimmes apati senare är klockan fyra. Mamma skulle komma hem vid fyra, hon ringde och sa det.
Men hon är inte här, och Anelia fryser om hjärtat.
Telefonen ringer och Anelia svarar. Det är skolsköterskan. Anelia säger att hon mår bra idag och att hon ätit både lunch och frukost. Hon säger också att hennes mamma är bortrest i jobbet och att det där med mötet inte är nödvändigt, hon menar att hon bara var trött igår, det är så mycket med skolan och allt. Skolsköterskan tror henne, men får henne att säga ja till att träffa henne igen nästa vecka.
Anelia tänker att det kan ju inte skada, hon tänker ändå inte säga något.

Anelia, du ser ut som en flodhäst! När ska du sluta äta?! Du vet att du bara mår sämre, och mat är skadligt för dig. Du blir sjuk, du går upp i vikt. Du kan få existera på riktigt om du bara går ner några kilo till. Vi klarar det tillsammans!
men rösten är ingenting hon kan hålla i handen.

För några dagar sen så rakade Anelia sina armar, för de hade så långa hårstrån.
Det var jätteäckligt och fult, det är inte så konstigt att ingen tar i henne och att hon inte passar i t-shirts. Hon fryser mer nu än vanligt, men det är värt det.
På morgnarna när hon vaknar trär hon handlederna fulla med armband, nästan ända upp till armbågen. Nitarmband, plastarmband. Röda, svarta, gröna, spräckliga.
Hon tycker att det är vackert, hon älskar känslan av närhet mot sin hud.
Hon tror inte att folk vet det, men när plastarmband blir solvarma känns de som riktiga händer.

Anelia är mer i sin egen värld än i den riktiga världen.
I hennes värld finns det ingen klocka, inga riksgränser.
Den är full av sköna fåtöljer och kuddar och kattungar och poesi fulla väggarna.
I hennes värld är hon en stor skådespelare som läser shakespeares verk med stor övertygelse, och hon är inte rädd för strålkastare eller scenen längre.
Hon är ballerina också, och författare. När hon dansar är hon vacker, med sin svarta tyllkjol och trikådräkten syns hennes vackra kropp. Hon är slank. Blek och hennes händer, de är inte längre ensamma. I Anelias värld filosoferar hon om allt som finns att filosofera om, hon är inte rädd för någonting. Inte för folks blickar, hon möter dem stadigt och välter omkull deras pupiller. I hennes värld har hon ett smeknamn, hon kallas ”virvelvindspupill”.
Anelia undrar hur hon ser ut när hon tänker.
Hon brukar ställa sig framför spegeln ibland och försätta sig själv i tankar.
Men när hon tittar på sin spegelbild är magin borta.
Tänka bra gör man när man tittar bort, fäster blicken på något vardagligt.
Som skorna i hallen, eller gräsmattan, eller en fläck på tapeten.
Hon tror att hon ser likadan ut när hon tänker som när hon skriver, som en koncentrerad tatuerare.

Och när allting känns som hennes fel, så skyller hon på virvelvindarna.

Det blir måndag. Hela skolan är ledig, det är studiedag men Anelia studerar inte.
Hon går i solskenet bort till en bro där bilarna susar nedanför, inte för att hoppa, inte för att balansera. Bara för att titta. Hon tänder en cigarett och fimpar ner mot asfalten.
Sätter sig på marken med benen mellan stålspringorna, så hon dinglar med benen ner mot vägen. Cyklister far förbi, tittar fundersamt på henne. Tänker säkert att det är ännu en självmordsbenägen tonårsflicka, men där har dom fel. Anelia är bara en lite speciell flicka som tycker om att dingla med benen och att fimpa mot asfalt.
Hon har tänkt ge ut en diktsamling, men det är svårt att bestämma vilka dikter som ska få vara med. Sen är det ju det här med bokförlag, som om de skulle vilja ge ut en diktsamling av en femtonåring! De som ger ut bästsäljande romaner, de vill knappast ha hennes stapplande tonårsord. Men hon tänker ändå försöka, för det är det enda sättet hon kan uttrycka sig på.
Hon sitter kvar ett tag, sedan går hon hem igen och samlar ihop papprena som ligger på hennes golv, läser igenom dem, sorterar dem. Efter en timme tycker hon att hon har fått till en riktigt fin samling. Både ljusa och mörka texter, de kan väl ändå inte förvänta sig att en femtonåring bara skriver om att solen är gul och att världen är god?
Isåfall skulle de få se på annat. De politiska dikterna behåller hon dock för sig själv, de kanske anses som stötande och Anelia vill inte anses som stötande.
Men hon vill ha en retuscherad bild på sig själv på baksidan där hon röker en cigarett sådär bohemiskt som Bruno K. Öijer, och det ska vara en tegelvägg i bakgrunden.
Hon vet precis hur hon vill att boken ska se ut, sen om någon läser den, det gör detsamma.
Det handlar om att bli utvald, att duga, att få bekräftat att hon kan något, och Anelia vill få bekräftat att hon kan skriva. Allra helst vill hon ju ha en hand i sin, men plastarmband får duga för tillfället.

Förutom salta pinnar har hon inte ätit något på tre dagar, hon dricker nästan ingenting heller. Det känns för mycket i magen om den fylls med något som är flytande.

Men det gör väl ingenting om du äter en middag idag, du har gjort dig förtjänt av det. Du var ändå ute och gick förut idag, och du vill väl inte svimma igen? Försök igen, snälla försök en gång till. Du vill väl kunna flyga, Anelia? Du klipper dina vingar bit för bit nu, och jag tror att du känner det.Din kropp tynar bort och du tynar bort med den.Vill du inte kunna flyga, Anelia?
Men inte heller den här rösten kan hon hålla i handen.
Hon är ensam med sina icket existerande vingar.

Anelia sitter vid köksbordet. Framför sig har hon en tallrik och bestick, ett glas fyllt med mjölk. På tallriken ligger en äppelskiva, makaroner och en fiskpinne.
Hon har planerat måltiden väl, ignorerat rösterna i sitt huvud, försökt le som om det här var något hon gjorde varje dag. En middag vid ett köksbord, det är väl ingen stor grej?
Men hon bara sitter där. Hon är yr, hon är yr fastän hon sitter ner.
Då och då svartnar det för ögonen, men hon är så trött att hon knappt lägger märke till det.
Hon dricker upp mjölken och äter upp makaronerna, det känns befriande att kunna göra det utan någon som säger åt henne att sluta. Hon vet att rösten finns där, att den väntar på att hoppa fram, att den kommer att skrika åt henne när hon ätit färdigt. Hon vet att hon kanske kommer att kräkas, hon vet att hon inte kommer att kunna sova, hon vet att hon kommer att behöva göra flera hundra situps, men Anelia skjuter undan alla tankar och bara äter.
Hon äter och när hon har ätit färdigt reser hon sig upp.
Hon reser sig upp och hon faller.
Hon ser dammet under kylskåpet och sedan försvinner hon.
Sätter sig i en fåtölj och läser shakespeare. Hon har gjort sitt nu, nu finns det ingenting mer hon kan göra.

I verkligheten, i köket tickar klockan och hennes mamma kommer hem.
Hon gråter och tårar landar på Anelias nacke, och hennes mamma ser hur smal hon är.
Hon ringer en ambulans och följer med till sjukhuset, hon gråter, och hon har aldrig gråtit förut i sitt liv. Hon förstår inte, förstår inte vad som hänt.
Har de haft en inbrottstjuv? Anelias händer är bleka och hon tar en av dem i sin, försiktigt för att akta droppnålen och hon håller den. Håller den tills hon blir tvungen att släppa.
Hon blir rädd för att hennes dotters hand fortfarande är askgrå när hon släpper.
Hon vill ropa att det är hennes barn de rullar iväg mot de vita väggarna, att de ska ta det försiktigt i hissen, Anelia har alltid varit rädd för att åka hiss.


“But soft, what light through yonder window breaks?
It is the east, and Juliet is the sun.
Arise, fair sun, and kill the envious moon
Who is already sick and pale with grief
That thou her maid art far more fair then she”
Anelia läser på en mörkblå scen. Ridån har glidit åt sidan för länge sen, och strålkastare pekar ut henne för publiken. Hon är slank, hon är så smal som hon alltid velat vara. Hon är allas virvelvind och hon har inga plastarmband mer.

Hon känner en hand i sin hand, hon känner sina tunga ögonlock.
Det sticker i ovandelen av hennes vänstra hand, hon förstår inte vad det är.
Hon minns dammet under kylskåpet och hon minns texten bak på mjölkpaketet.
Hon dinglar med benen och lyssnar på bilarna där nedanför.

och cigaretten, den slocknar
utan att hon märker det.