Lampan över spisen var den enda ljuskällan i köket. Magdalena stökade runt i skåpen för att hitta en lagom stor gryta.  Magdalena lämnade grytan på spisen med det varma vattnet och lämnade köket. Då hon passerade vardagsrummet på väg mot sovrummet satte hon på stereon. Med ett levande ljus gick uppför trappan och in i sovrummet. Magdalena vandrade runt i rummet och tände det ena ljuset efter det andra. Lågan vandrade från veke till veke. Det regnade inte, men det kändes som ett regnet hängde i luften. Magdalena lekte med en kortlek. Hon lade ut korten på nattduksbordet. Underst skulle kungen ligga, sen drottning och så vidare, vart annat kort svart, vart annat kort rött.

"Här är Grevinnans te. Aha spader kung, queeen of diamonds on the top." Hon förstod hans anspelningar, någonstans hade hon läst att diamanter, var en symbol för vädurar. Och han var kung leo. Magdalena hade inte hört han komma. Hon vände sig om och såg honom stå med en bricka med två koppar och en kanna med te. "Hej älskade, är du här" sa hon och gick fram och slog sina armar runt honom och kysste han på munnen. "Gud vad blöt du är" "Det blev en blöt tillställning och jag stannade till för att hämta lite rosor, både från sjön och ett buskage." han sträckte över blommorna till henne.  "Men vad vackra blommor. Queen of diamonds är alltid på topp. " "Visst är de vackra "svarade han kort. "Men de är inte lika vackra som du, därför ska de offras. De kan inte överträffa din skönhet och därför ber de om att få dö i din närhet grevinnan." Magdalena släppte taget om hans kropp och tog ett steg tillbaka.

"Ska de dö ? oj näckrosor dessutom. " Nu såg hon att han var våt över hela kroppen och hans kostym var som nytvättad. "De är fortfarande fuktiga." "Ja min kära. De föll för min knivs egg under ytan där de trodde de var skyddade. De sträckte sig djupt ner under ytan, så jag gick dök djupare." Han slog upp teet i en kopp och gav den till henne. Hon såg på honom, det svarta håret var vått och hängde fritt. "Tack mumlade hon då han sträckte över sin kopp till henne. Vad långa stjälkar det var." "Jag försökte att skära av dem utan att behöva försvinna ner under ytan, men stjälkarna var inte till belåtenhet då. Det kändes som om det förlorade sitt värde om jag skar av stjälkarna för nära ytan så jag dök djupare." Magdalena fick syn på hans armar och händer och utbrast:" Men du blöder ju" sa hon då hon fick syn på hans hand. "Vilda rosor i en buske går inte att plocka utan blod.""Men herre gud jag ska hämta plåster." "Låt det blöda älskling, rosor och blod är rött och levande. Jag skar av grenarna med taggar och blommor nära buskens stam. Det är det enda anständiga att göra, kapa rosen vid stammen, och betala priset i blod. Martin hälsade. " "Blodig och våt som en hund." "Det är inget mot mina känslor för dig älskade du." Magdalena svepte sin kimono runt kroppen och tog rosorna i sin famn och lade dem på sängen. Det var en stor bukett och en del av blommorna lämnade kvistarna och landade på sängen. Näckrosorna lämnade fuktiga fläckar på kimonon. Deras stjälkar var som fuktiga kalla kroppar som sög åt sig all värme de kunde få. "De ger med sig redan" sa Magdalena och höll upp en blomma mellan sina fingrar. "Grevinnan ingen kan mäta sig mot dig, och då kan de lika väl ge upp." Magdalena såg ut genom fönstret, och höll kvar den tomma blicken då hon svarade:

"Ändå rämnar spegeln i tu, den brister från kant till kant. Förbannelsen drabbar mig skrek hon i förtvivlan." Det var en kort sekund, så kom hon till insikt framför spegeln. "Vad har hänt med min skönhet ? Älskling ?""Min älskade grevinna du är fortfarande den vackraste kvinna jag träffat, du är den enda jag vill ha." Han tog upp en kniv ur sin byxficka. Tyst lyfte han en kvist från sängen och skar av rosens blommor. "Därför måste de falla, för de var inte värdiga juli. Men du är det, du är fortfarande vid liv, och levande i juli." "Bara för att åldras ännu en dag." "Nej för att möta fullmånen i augusti, lejonets fullmåne." "Så är jag då här för att möta leo." "Och för att älska ytterligare en dag och en evighet till." Blomkronorna föll mot sängen, då han skar av dem. "Han" sa hon "har ett underbart ansikte, gud i din godhet, låt henne behålla det graciösa. Så du är min Lancelot?" Nu log hon då hon såg honom rakt in i ögonen. "Nej min älskade grevinna, och du är inte lady of Shalott. Du är grevinna, och jag är lord, du vädur, jag lejon." "Men ändå är vi levande, och kan således dö." "Döden är något mycket personligt." Magdalena skrattade till och skakade på huvudet. "Det är i allra högsta grad personligt."

Magdalena drack av teet. Hon log belåtet då hon kände smaken av det på sin tunga. Som en bila skar knivens egg genom de gröna kvistarna. Ingen nåd lämnade han, ingen tvekan fanns det i hans handlande. Ibland så visade han sidor som hon inte trodde någon annan hade sett hos honom. ibland kunde han säga saker som fick henne att rysa av välbehag, eller obehag, ibland var det en kombination av både och. Han hade skurit av rosorna för de inte förtjänade att leva, eftersom de inte kunde mäta sig med hennes skönhet. Magdalena tömde tekoppen och ställde ner den på sängbordet. Han svarade genom att ställa ner sin kopp vid nattduksbordet. Som ett rovdjur kom han genom rummet mot henne. När han lade sina händer vid hennes midja andades hon in. Hennes kropp darrade som ett asplöv då han kysste henne på halsen. Diskret drog han ur skärpet från hennes kimono och lindade det runt sina händer. Ömt kysste han hennes darrande läppar och han strök henne över kinden med ovansidan av den fuktiga handen. Magdalena slappnade av och han sänkte huvudet mot hennes bröst som vilade innanför bhn i siden. Droppar från det våta håret gled ner innanför bhn och ner mot bröstvårtan. Det kittlade eggande hennes känsliga kropp. Oväntat föll hon ner på sängen. Det var han som hade gett henne en kraftig knuff, men hon landade mjukt med huvudet vilande nere vid sängens fotände. Han tog tag i hennes händer och förde dem upp mot spjälorna i sängens gavel. Magdalena ryckte undan händerna och reste sig upp i sittande ställning. Han log mot henne, och tryckte ner henne i sängen. Magdalena for runt som en katt och försökte komma upp så att hon satt i sittande ställning, men han var snabb och stark. I stället slutade det med att han lyckades binda ena hennes hand vid sin med hjälp av det breda skärpet till morgonrocken. Magdalena försökte att klösa honom vid skjortöppningen. Ilsket slet hon i hans  våta kläder för att blotta hans hud, men han log brett och satte sig gränsle över hennes kropp.  de våta kläderna kylde ner hennes hud och hon tappade koncentrationen i sin kamp. Flinande slet han av sig sin sidenslips och band den vid den andra handen. Nu var det som om han höll hennes båda händer i ett koppel. Magdalena insåg att hon höll på att bli besegrad. Det lilla motstånd hon gjorde visade sig vara lönlöst. Snabbt band han henne vid sängen.  Sidentäcken smekte huden på hennes rygg och baksidan av benen. Hon ville göra motstånd, men kunde inte, hon förmådde sig inte göra det.  Markerande sparkade hon med benen i madrassen då han smekte hennes hud. Tyst skrattande för sig själv reste han sig upp från sängen och tog fram kniven och började att skära av blommorna från kvistarna. Några av blomsterkronorna föll ner och landade på hennes mage.

"Ge dem nåd" "Varför då" svarade han intresserad. "För att.... Ja varför?" "Precis, varför? de ska falla så som sig bör. ""Som en kvinnas skönhet?" frågade hon med mörk röst."Din skönhet faller aldrig. Då skulle jag inte binda dig, om du inte attraherade mig skulle jag inte binda dig." "Varför binder du mig då?" "För att jag inte kan bestämma mig vad jag vill göra med dig, men jag vet att jag måste få dig, måste få älska med dig i natt. Det är ett begär, ett krav från min själ som bara växer sig starkare." "I still got it. Vädur för evigt. "Magdalena slöt ögonen och log, skuggorna från de levande ljusen dansade över hennes kropp.