Ibland känns allt så bra. Som om man mådde bra.
O då är bra ganska bra. Med tanke på hur grått alla andra mår.

Man tror att nu, nu är det som det ska vara. Normalt på något sätt.
Så man kliver utanför dörren, o då försöker världen på olika sätt, många sätt, få leendet att blekna.
Varför kan man bara inte få le litegrann?

Varför pratar alla om hur dåligt de mår, istället för att vara glada över att råkas?
Varför pratar man skit om andra, gnäller och suckar?


De få dagar man vaknar med hopp,
blir oftast dagar man somnar med besvikenhet.
Är det då bättre att bara vakna???
Att aldrig hoppas???

Vara grå.