Hela mitt liv har varit som en diffus skugga av någon annans liv, färdigspelat och återspolningen innan tillbakalämnandet på gång, nu halvvägs eller så...
det är som om varje steg jag tar har varit ett steg baklänges.
Men jag vet inte, så länge man har benen kvar är det väl olagligt att klaga på sitt liv.
Jag undrar om jag inte föddes i fel ända av livet,
jag känner mig lite som en nittioåring med hjärtproblem och begynnande demens.
Är jag fånig? Ja, troligtvis... men, va fan, det är väl därför man skriver?
För att få ut det man tänker men inte kan eller vill tala om, eller?
Jag önskar jag kunde ta tillvara på allt detta vackert mina ögon meddelar att de ser... Jag är väl blind i sinnet då allt ser mest grått ut.
Ursäkta möjliga stavfel och grammatiktjafs... orkar inte bry mig riktigt.
Kan någon bara säga till mig, ljuga om det krävs... jag är ganska dum och tror på det mesta... säg att det finns människor som är lyckliga... kanske också att det finns människor som mår bra... så där innerst inne...
Bara för mitt liv är en sörja av grått betydr inte att jag inte hoppas det finns ggodhet därute... i verkligheten... där ugglorna bor... där munnar med läppar formar leenden utan att det gör ont i själen...
Ugg... jo, jag sa ugg...
Sluta... du kan skriva bättre än det här... ansträng dig för i helvete...
allt är inte grått... månen är fortfarande vacker... den sataniska gummiankan är fortfarande röd och gummiaktig...
Bara för att du mår skit behöver inte betyda någonting...
Ta det med läkarn, inte med en hel ointresserad värld...
Förfall är bara vackert om det går fort och från en hög topp till en nygrävd grav...
Inte från meningslös till meningslösare... vem fan bryr sig... inte ens du... jag...
Ska sluta nu... ber om ursäkt till dina ögon om du läst hela vägen...
Det finns säker en miljon bättre texter... läst good omens någon gång?
Skriven av Neil Gaiman och Terry Pratchett... Roligare domeagsprofetia får man leta efter... eller \"and the ass saw an angel\" an Nick Cave... kräver mycket av en läsare för att inte förfalla i en djup identitetskris... depression eller bara vanlig jävla ångest... den är kul... eller, ja... underbart skriven...
Eller Kalle Anka, en anka med sjömanskostym... som en jävla feberdröm liksom...

bye
/