Konstigt att hjärtat, som ju är ett relativt litet organ, kan rymma så mycket.
Det rymmer känslor av allehanda slag, det rymmer en stor ömhet,
inte enbart för den som står dig närmast, utan där finns även rum för andra
och för annat med positiva förtecken.
Hjärtat som ju har kontakt med hjärnan, minnet.
Vilken ömhet i hjärtat vi känner när vi drar oss till minnes,
hur våra föräldrar gav ett överflöd av ömhet och skydd.
Vilken känsla det var att sitta på pappas starka arm.
Känna sfären av trygghet i hemmets lugn.

Inte bara ömhet ryms i ditt hjärtas dolda kamrar, även sorg,
Saknaden efter dina nära och kära får plats. Sorgen kan förvisso
framkalla nostalgiska känslor, men den ger inget tillbaka.

Och så den känslan som tyvärr inte enbart är en känsla, den är konkret – ondskan.
Hur goda vi än är, tycks det som om hjärtat tycker om att låta
ondskan allt som oftast pocka på uppmärksamhet, med ödesdigra resultat.

Det är otroligt vad det lilla hjärtat rymmer.
Det famnar hela världen med sin empati.
Det får fram storheten i oss, så och vår ynklighet.
Men det är ändå vi själva som bestämmer överde handlingar vi gör,
handlingar styrda av hjärtat.