Det var lycka, var det inte det allt handlade om?
Min lycka, din lycka... allas jävla lycka?
Men bara ibland, inte alltid och oftast aldrig.
Det är med någon fasansfull glimt i ögat det föll isär.
All världens tungor kunde aldrig förmå dig att tala.
Jag är lycklig, ansträngt och opersonligt.
Jag är lycklig, stora plastiga läppar talar utan betydelse.
Jag är fan lycklig, med hat i rösten.
Jag är lyckligare än du, som en tolvåring med en leksaksbil.
Jag är en lycklig människa, och som du ser krävs definition
Du är lycklig, dumt att förutsätta.
Vi är sådär otroligt lyckliga och sketglada, varför sparkar du så?
Jag... varför ens öppna munnen?
Du... försök inte!
Vi... visst, lycka till!
När jag ser på världen tror jag mig själv vara i en lycklig situation,
krävs blindhet mer än dumhet? Kanske också orkeslöshet?

/