Inatt gick jag vid din sida, smekte skinnet på insidan av din jackficka. Vi tre tillsammans, ni båda som gett mig liv och jag er sistfödda. Det var höst och solen lyste, tror jag. Vet inte vart vi var på väg, destinationen eller slutmålet. Bara vetskapen om att detta var vår allra sista promenad tillsammans.

En annan natt så drömde jag att jag hade möjligheten att välja bland en massa fotografier på dig i olika åldrar. Det fotografiet som jag valde, i den ålder skulle du komma tillbaka till oss, full av liv. Jag minns att jag tänkte att jag inte kan välja dig så ung för då skulle det bli så konstigt.

Jag har också drömt om hur jag förtvivlat stått och masserat din uppsvällda mage. För gjorde jag det utan avbrott så skulle du börja andas igen.

Pappa, du lämnade oss mitt framför ögonen, alldeles utan förvarning men fullt synbart och jag förstår det fortfarande inte riktigt. Jag vill sudda ut alla syner som förföljer mig. Jag skriver på nätterna i rent terapisyfte. Visst, jag skrattar ibland på dagarna för jag orkar inte gråta, jag känner mig så tom.

Och vet du, idag fick jag skratta så tårarna sprutade, paradoxalt nog. Nu sitter jag här och kan inte annat än skriva till dig, någon eller något fick droppen att bokstavligt talat rinna över. Skrattet kom av sig. Kanske är det så att om man börjar morgonen med ett gapskratt så slutar kvällen med tårar?

Du vet att jag är en optimistiskt lagd människa och jag vet att du inte vill att vi ska gråta. Jag tror faktiskt att jag kände din närhet alldeles nyss. Visst var det dina armar som omfamnade mig? Tycker mig ana luftdraget från änglavingar. Du vet att jag inte vill bli skrämd, därför ger du mig knappt märkbara tecken.
Jag ska snart avsluta min text här på poeter. Gå till sängs och hoppas på att jag får träffa dig i mina drömmar. Tills vi syns igen då pappa, puss och kram!

(Kanske du kan läsa detta ute i cybern, för du är säkert uppkopplad fortfarande)