Den nya verkligen bygger sitt nya palats av timmar och toner av en ny dag, där gårdagens dröm ifrågasätts.

Skrev både bra och fint om det, innan ett strömavbrott tog tag och satte ett analogt segel på den, för att förvandla känslorna till ett skepp i en flaska med resta segel - omöjlig att få ut igen.

Skall försöka att följa doften av tankarna som ligger kvar, men jag kommer säker missa något du aldrig hört och som jag endast vet att jag.. eh, erh... näh, det minns jag inte.

Vill forma tankarna och intrycken, men de vill inte ställa sig på varandra. De sitter bara där, framför mig, som små lurviga figurer med stora ögon som tittar mjukt på mig. Stunderar mig. När jag möter deras blick och ler, faller de undan. Precis som han som såg månen gjorde. Vet inte om det är för att de vill studera mig i lugn och ro, se mina drag, tolka min närvaro... Om de viker undan blicken, för att de är vana vid folks tittande och gör det av vänlighet - så att folk skall få se utan att skämmas för att de tittar, eller om det är rädda för själarna som möts i ögonkasten, och inte vill bli dömda.

Så jag låter min blick ligga framåt, vid sidan av dem. Men slappnar av i ansikte och kropp, så att värmen skall kunna ta plats, och de får se på mig hur länge de vill. Söka min trygghet och närvaro. Den finns där för dem.

Föregående dygn fick mig att ifrågasätta mig värld. Insåg att jag tillhör de förståndshandikapade. De som inte har förstånd att förstå annat än samhällets normer. \"Titta! Titta! Bilen är gul och blå! Det är ju den svenska flagan. Jag fattar inte hur jag gör det, men jag såg det!\". Den otroligt fantastiska värderingen av förmågan att tänka, hur förståndigt är det inte att värdesätta den - och hur korkade är inte vi alla som bara svarar \"Men, det är ju självklart, det fattar väl alla!\". Tänk att man inte ens kan fatta att alla inte är likadana. Snacka om att leva i ett mönster och vara låst i konvensioner om hur saker måste vara.

Den abstrakta tanken är tydlig för oss, medan den konkreta skrämmer oss. Vad placerar det oss på en skala av de sk. kloka och smarta?

Egentligen.

Hur var din dag? Jo, tack.... Den var aningen lila i sitt sken, förutom när jag kom in då lyste den i blått och gult. Den luktade lite päronsoda, och framåt eftermiddagen så blev dagen mjuk som en nybakadbulle. Eh, oooookej!?

Svaret var korrekt. Det var så dagen hade varit. Fast det var ju inte dagen man undrade över. Utan vad man hade gjort. Varför inte då fråga det?

Vad gjorde du idag? Åt lunch. Köttbullar och lingonsylft. Sen gick jag till bussen. Jag sprang inte idag, för jag ansåg att jag hade tid att titta var jag satte mina fötter och så... Eh, oooookej!?

Svaret var korrekt. Det var det man hade gjort. Fast det var ju inte vad man hade gjort under dagen som man undrade över. Utan vad man hade gjort på jobbet. Varför inte då fråga det?

Egentligen.

Alla de andra frågorna är jättespännande och intressanta - men då ingen förstår svaren, och egentligen inte undrar om det så, så kan man undra hur det är ställt med folk som är instängda i sitt utanförskap med världen. De är många, men inte mår de bättre för det. De tvingas till att sysselsättas med abstrakta mål i någon konstig framtid, och barndomsdrömmar samt bli kravmärkta med ett nyckelhål mot livet, ett liv som de bara ser genom ett nyckelhål precis som de lagt sig för dagen, och vågar leva med livet och drömmarna för någon sekund.

Som sällsynta djur - de vackraste , de mest orädda - vårdar vi dem i gruppboenden. Men då samhället stagnerat i sin egen tanke om värdet i pengar, så ser vi inte dem, för det finns ingen besökstid och inträdesbiljett för att se livet.

Hörde någonstans i förrgår om New York, tror det var Norman Mailer som sa det. Förr byggdes skyskraporna med spetsiga torn som strävade upp åt, idag är de platta som en sedel. Det är skillnaden mellan att leva och dyrka pengar.

I en försiktig känsla, i gent(ly) lig(g)en.

Tror att det är där jag befinner mig. Hertigdömet Egentligen

I en känsla av en resa till mig själv igen, egen t(il)l igen

En resa med tur och återkoppling, tur & retur.