Rött vin, starkt kaffe, ett par cigaretter och wasabi-nötter.

Mina fredagskvällar är inte som dina...

Mitt huvud tycker att jag borde klaga på min tillvaro...
fast... det är ju min tillvaro... min skapelse...

Livet skapas av sig själv... hur man lever, vad man gör av de dagar, nätter, veckor, månader, år och decennier som gör ont betyder någonting.

Mitt högra lillfinger gör ont ibland... som om jag stuckit en bit ståltråd genom den...
bundit ihop båda ändarna i elektroder och blivit lite momentärt galen...

Det är smärta... tror jag... jag är väl van vid det här laget...

Min ensamhet är inte smärta... på ett plan är det ett val... på ett annat, ett jävligt dåligt val men ändå mitt...

Jag vet inte... efter så lång tid i ensamhet tenderar man att sätta vanliga människor på piedestaler... inte fan tror jag, på det logiska planet, att du verkligen kan få mig att \"må bra\" bara av att du kommer lite närmre... men i det mindre tankefyllda kan allting bli bättre av det man inte kan få...

få... det är väl människor man pratar om nu? Man kan inte \"få\" en människa, tror jag... fast, vad vet jag... förr trodde jag att det vackraste i världen var ett par kolsvarta ögon... nu känns det mest dumt...

Man ser vad man vill se, hjärnan rättar sig mer efter sig själv än efter det som är... Om jag tror på godhet så kommer världen slutligen ses som god i min skalles tanke... likaså perverterad, ond och förtjänande av smärta... det är lätt att falla in där... svart eller vitt, ont eller gott...

Jag har inte jätteont, är jag god då?

Klockan släpade sig över åttaslaget...

Hmm... känner mig lite rädd... jag undrar...
Är det för att jag skriver?
För att jag delar med mig av mig själv?
Jo, för det är ju så ovanligt för mig... skriva... usch... fy... skallebank...

Nej... huh... jag tror jag är rädd för hur det skall läsas...
För mig har det alltid varit en stor bit av själva processen...
En text som inte läses är inte en färdig text...
Punkten i slutet är starten av del två i en texts liv...
Det spelar liksom ingen roll vad läsaren tycker, känner, tänker...
Nej, det är inte det... Ord skall skapas och ord skall konsumeras...

Drömmen vore ju att skriva en text som varje läsare kan känna någonting av...
Vare sig det är meningslöshet, smärta, glädje, hat eller äckel...
Helst allt i samma mening, läst ur olika vinklar...

Det blev visst lite långt och oläsbart...
Ibland blir det så... Dags för avrundning... en stulen, kanske?
\"No one person is ever as powerful as the person sitting next to him doing absolutely nothing\"

/