Jag köpte orosdämpande medicin på apoteket...
och äter en sorts paketerad vitamin/mineralkompott i tablett...
plus blodtryckstabletterna som håller mitt blodtryck under 200/100...
Jag vet inte... om man måste äta tabletter för att må bra
... är det inte dags att försöka sig på att bli människa nu?

Jag pratar om ensamhet som om det är självvalt...
som om jag är tillfreds med min situation.
Jag är människa, precis som du... mina behov är nog ganska lika...
Vet du, jag har aldrig ens funderat på tanken om att må bättre...
Bättre? ... det kräver andra människor... jag tror det kräver närhet, intimitet, kärlek... värme och allt det där jordnära jag knappt vet något om...
Jag vet vad en människa behöver... men jag vet inte om jag kan exponera mig själv till den grad det behövs för att komma dit personligen...

Lycka, har jag alltid trott, kommer till de som aldrig behövt det.
Visst, jag är cyniker men jag är färgad av det liv jag blivit tilldelat.
Nej, jag menar inte att jag inte har något ansvar...
Självklart skulle jag kunna göra det bättre för mig själv,
jag skulle kunna göra så många små saker som tillsammans blir en stor sak.

Just nu sitter jag här, framför en äckligt ljus datorskärm...
jag dricker min fjärde kopp kaffe under ett fåtal timmar...
mitt sjätte glas vin... eller något ditåt, man tappar räkningen efter ett par...
stort, rött och underbart... jag kommer bli lite berusad och sedan nykter...
Medicinerna gör min alkoholkonsumtion till ... låt oss säga \"spännande\"...
Packad efter ett glas, nykter efter en kvart... kaffet hjälper...

Allt jag önskar ur min framtid är att möta en värme jag kan se, som ser mig, som inte skrämmer... som jag inte kan tvinga bort...
Det känns som jag begär för mycket...

/