När dina skor står i min hall blir jag lugn
När det bruna gruset stänkt upp lite sådär geggigt men som bara visar att du gått långt för att finna mig
och när din glöggkopp står kvar på mitt bord
vill inte diska bort dina läppar ännu
och fast jag vet att det bara är tillfälligt
låter jag mig själv drömma dig kvar här hos mig
hur du hänger din jacka på kroken och låter den vara kvar där i min hall för alltid så som det borde vara föralltid så som det borde ha blivit
och jag ler mot dig och pratar om vardagliga saker och du ler tillbaks
och jag granskar din nya skjorta i smyg eftersom jag inte var med när du köpte den en del av den är från ditt nya liv som jag inte vill kännas vid men jag fortsätter le och berättar om den där dokumentären ambres och anden och du lyssnar som du alltid gör med huvudet på sned och jag pratar fortare och fortare tills jag kommer på mig själv och så skrattar vi till och du biter i den stenhårda lussebullen som jäste allt för länge och fick alldeles för mycket mjöl i sig och jag säger att pepparkakarna blev bättre för degen var köpt och du slår lussebullen i bordet och det klonkar till som om du hade ett stålföremål i handen och vi skrattar igen och jag ser på din skrattgropp och jag vill krypa in i den och lägga mig o vila lite där för jag blev så trött av alltihop och så sätter vi oss i soffan o ser på EKG och jag lägger upp benen i ditt knä av ren reflex och du lägger handen på mitt ben av ren vana och så sitter vi så i två sekunder som om ingenting någonsin har förändrats mellan oss men så kommer vi på oss själva och dina händer försvinner och mina ben dras upp mot bröstet vi fortsätter titta pratar lite i bland du säger att du ska börja dra dig hemmåt jag frågar om du vill ha en kopp te och jag raderar desperationen i min röst men du tackar nej med öm röst och jag följer dig till hallen och vi fortsätter prata ute i farstun och ut i trapphuset ända ner tills jag hör porten slå igen och på slutet hör jag nästan inte dina ord pga ekandet men jag gissar och jag ropar mina svar tillbaka och så är du borta men du glömde dina pengar eller snarare du fick dom aldrig så snart ses vi igen och jag vet att vi alltid kommer hitta nya anledningar att ses igen och jag undrar om vi någon gång kommer finna nya hem eller nya älskande och att vi en dag glömmer bort varandras andra namn och att du inte kallar mig gumman längre utan bara mitt förnamn och att vi skickar grattis sms eller godjul sms till varandra så där som man gör när man bara är bekanta och jag ber till gud att det aldrig kommer att hända och jag ber till gud att jag aldrig kommer bli bekanta med dig och jag tänker en stund om du någonsin tänker som jag och vad det ska bli av oss två och jag undrar om du ligger i din säng precis som jag och blundar bort de minnen som vi skapade som vi förstörde och som vi föralltid kommer bära med oss eftersom de är en del av oss av våra celler av våra handlingar av våra sår i hjärtat och jag undrar om du någonsin kommer förlåta mina dumheter som var så dumma men jag kan inte tänka mig det någonsin för jag skulle nog aldrig göra det och precis som jag är du stolt och du är stark precis som jag och du har gått vidare men inte jag och alltid kommer jag att veta att du var den bästa av de bästa människorna jag fick chansen att möta och jag vet att det finns en på miljarden som passar och jag fick chansen att träffa min miljard den högsta vinsten och det är det jag tänker nu när jag ligger här med kalla tår och ser ut över ett vintrigt stockholm och på andra sidan västerbron lever du ditt liv medans jag går här och stampar utan att finna min nya stig fast att jag har sagt till dig att jag börjat om och köpt ny soffa och det låter som du tror mig och ibland hatar jag mig själv för att jag är en sådan jävla bra skådespelare nästan så jag tror mig själv och blir förvirrad av mina egna känslor för jag vet aldrig riktigt vem som bestämmer riktning eller vem som styr skeppet och nu har jag kramp men jag skulle kunna skriva för evigt om dig och till dig min bästa vän den som jag vill berätta om Pernilla på jobbet och vad hon sa till mig idag men som så många gånger förr lägger jag ner telefonen innan jag börjar trycka fram ditt namn i mobilen för du är inte längre min och jag är inte längre den bästa och jag har ingen rätt att ta din tid eller ta något annat heller för den delen för jag har redan förbrukat och har inget innestående kvar och det är väl bra det att vi kan hålla allt på en vuxen nivå men det skär förjävligt i hjärtat när det inte finns något att skrapa fram under ytan förutom hårdhet i ditt hjärta och då vill jag inte längre se då vill jag inte längre höra din oberörda röst för jag känner inte igen den och jag förstår inte språket vi pratar längre något opersonligt med stora stavelser så istället sätter jag socker på de kalla fötterna som jag brukade lägga mot dina varma ben så du skrek och jag vänder mig om och blundar bort allt det onda tills sömnen kommer och befriar mig.