Jag har trillat av min plan, jag har snubblat bort mig. Han har lagt krokben för mig och jag lät honom göra det. Jag blundade och trillade.

Ännu har jag nog inte förstått detta, kanske för att jag inte drasat ner i backen ännu. Jag liksom hänger som en svala i motvind.
Det känns så skönt. Att bara få hänga här, fladdra hjälplöst och fritt. Jag blundar och låtsas inte om marken, trots att jag vet att den närmar sig.
Ingenting är värt det
Ändå hänger jag här. Jag vill aldrig vakna.