Så kom den då, min dopdag.
En stor dag. En mysteriös dag.
Det handlade om att få bli en
del i den kristna gemenskapen.
Följa i Jesus fotspår, att bli rörd
av den helige Ande. Att komma hem.

Att symboliskt få uppleva att nu
var jag Guds barn, jag också.

Vaknade glad, förväntansfull.
Morgonbestyren gick som en dans.
Lycklig, äntligen, efter alla dessa år.
Nu, nu skulle det ske.

Men som om Någon ville göra mig
uppmärksam på vad det hela betydde,
vattnet är vitalt och fundamentalt,
så började vatten i min närhet leva
ett eget liv. Vattenpumpen till vår
brunn havererade. Inget vatten.

Inget förmiddagskaffe utan vatten.
Vi grävde och spadade för att finna orsaken,
men det var läck någonstans. Leriga och
smutsiga fick vi rengöra oss i trädgårds-
tunnan med regnvatten.

I Kyrkan fanns min man, mina barn,
en organist och en präst. Bara vi.
För det var inte för lyst skull jag
ville bli döpt. Det var för min skull.
För Guds skull. För Jesus skull.
Och med vattnets hjälp. Med
vattnet i dopfunten.

Allt var stilla, högtidligt och varmt.
Solen lyste in genom en glipa i ett
fönster rakt på dopfunten och mig.
Och när vattnet hälldes över mitt huvud
insåg jag att vatten för alltid kommer
att symbolisera mer än bara en dryck
eller tvagningsmöjlighet.
Det är något större än det.
Och ändå enklare än det.
Det är helt enkelt vägen till Livet.

Vi föds i vatten, består av vatten,
kan inte leva utan vatten och vi blir
en del Guds barn med vatten.
Så enkelt är det. Jag är.Herren är.