för jag måste vara blind, döv och kanske en aning korkad. Kanske är jag en smula rädd. I natt var du där i hålrummet mellan dröm och sanning och jag var ilsken. Ilskan över en älskad och Saknaden. Besvikelse i dina mörka, sorgsna ögon. Den näst äldsta av ditt kött och blod medlade, förklarade men jag förstod ingenting. Du sa eller lät förmedla något om att söka i dina meddelanden. Jag lusläste min mejl på morgonen, sökte på alla möjliga sätt, försökte tyda . Letade tecken, kanske din kontur, signatur.

Det började vid bakbordet i går, det som du tillverkat. Det andra av dem. Det första blev förstört ute i regnet på grund av mitt slarv. Och att inte fullt ut värdesätta allt du gjort. Vi tog dina fantastiska gåvor för givna, allt som dina händer skapat. Tavlorna, husbyggen, gungor, möbler, leksaker, dikter och mer. Visst, vi blev glada och har framme allting men först nu börjar jag fatta att du aldrig mer ska tillverka något med dina händer. Senast idag tänkte jag att jag skulle rådfråga dig om något, men så mindes jag.

Ge mig ett tecken på att du har det bra och att det kommer att ordna sig så småningom. För mamma framförallt. Hon har oss, men hon är ensam. Du var hennes livskamrat, verkligen. Du lämnar inte bara tomrum efter dig, du lämnar stora ekande salar och ljuden från dina steg saknas.
Men jag vill att du ska veta hur tacksam jag är över att just Du var min pappa.

Det började vid bakbordet i går, små aningar om att det aldrig kommer att gå över. Sorgen kanske bleknar så småningom men saknaden gör sig påmind och poppar upp vid de mest oförutsedda händelser. Hur gör man när man känner att ögonen vill svämma över när man sitter på bussen, som i morse, bland en massa främmande människor? Svalda tårar gör ont i bröstet. Gråtna tårar ger blickar i ryggen. Inte riktigt korrekt att visa känslor. Det har gått två månader nu och det känns värre än i början. Kanske börjar jag förstå. Ändå vill jag ha ett litet tecken, inget mer.