Rädsla?
Jag vet rädsla.
Känslan av att om två sekunder faller allt ihop till en hög med damm.

Jag har alltid hållit mig undan,
bakom en mask och en sköld och en vägg av betong.
De säger att jag är känslig, att jag tar allting för personligt.
Jag hör aldrig det goda och mitt huvud överdriver det onda.
Du säger hej, jag hör vad fan gör du här?

Alla tankar i mitt huvud slutar alltid med punkt,
alla utom de jag kommer behöva fortsätta på senare.

Jag vet vad som fattas mig,
jag vet exakt vad jag behöver.
Allt ligger utanför min varma mur.
Bortom min horisont, genom min dimma,
över mitt berg och under min ocean.

Du kan sitta två centimeter framför mig,
jag skulle aldrig våga acceptera att du finns.
Mina skapade skygglappar gör att jag kan andas,
tunnelseendet gör att världen blir väldigt liten.

Jag vill vakna nu, sluta fantisera och sluta kontemplera,
väck mig eller döda mig... jag är inte petig...

Jag önskar vi kunde talat en sista gång innan jag gjorde smulor av en vacker värld.

/