Innanför fönstret konstaterar ett trottoarkantsslipat, halvt hjärta:

Himlen ser ut som en blodig sörja av horisontavfall, flagnande änglatyll och flackande lågor. Stuprännorna gråter, spolar bort döda fjärilar som ligger fastklibbade på den snöklädda asfalten. Jag förstår inte var alla fjärilar kommer ifrån, det ligger en på fönsterblecket också. Dess vinge darrar, men det är blåsten – den lever inte. Det är december, kylan skapar tystnad utanför väggarna. Människor låser sina dörrar, reglar för dem. De är rädda för vinters hårdhänta sätt att röra deras hud, så de kryper ihop i hörnen och flätar samman varandras händer, väntar. Jag går ut genom dörren och stänger den bakom mig. Andetagen ekar i huvudet, gatan är öde. Det är så där smärtsamt stilla, minusgraderna skär som kliniska skalpeller i huden. Huden känns för trång, knogarna svider. Det är stjärnklart, och så tyst att man nästan kan höra hur något klirrar, som när man drar fingrarna genom en kristallkrona i ett tak. Det är sent, midnatten isar under mina dåsiga händer.

Jag minns telefonsamtalet jag fick på morgonen, minns telefonplasten mot mitt öra när jag exploderade och försvann. Minnet känns som ett pistolskott i hjärtat. Min ängel, min klänningsfållflicka, min sandslottskompanjon har farit till Nangijala utan mig. Hon hade hittats i sitt badkar med en trasig pulsåder och en trasig spegel. Hon hade lämnat, hon hade bestämt sig för att skära djupare, komma djupare, tränga allra längst ner dit där bara de darrande orden bor. Jag undrar om hon fick veta, om hon hittade hemligheten hon trodde fanns inuti handleden. Jag undrar om det finns någon överhuvudtaget.

Strålkastarna från en bil drar mina sinnen tillbaka till gatan jag går på. Det är mörkt. När jag passerar gatlyktorna som är utspridda med några meters mellanrum blundar jag. Efter att ha legat i mitt nersläckta rum i timmar är mina ögon vana vid mörker, och jag vill bli ett med det. Vill absolut inte bli belyst av elektriciteten. Jag tror att jag gråter, känner en varm rännil längs min kind. Den rinner läns mitt kindben, det kittlas som när man smeker med en pensel mot huden. Jag torkar bort den med min högra vante som är stel av tårar och snor. Hon hade nog inte trott det men jag hade märkt de gånger hon glömde bort att le under sin lugg. Hennes lugg hade varit som ett vinglas som fått en törn, en glasskärva som saknades, fast över hela pannan, utspritt hackig. Den var poesi, byggd av för mycket blyerts så den blivit svart.

Jag hör en dörr skramla när den slängs igen. Varje ljud får mig att rycka till, varje ljud associerar jag halvt omedvetet till hennes skratt. Hennes röst hade börjat vittra sönder under november. Hon hade pratat mycket om att hon hade en gråt som våldtog hennes strupe, att hon fastnade i fosterställning på morgnarna, om melankolikras och ballerinor. Jag borde ha förstått det då, jag borde ha känt hennes indirekta viskningar och skrik överföras från hennes handflata till min när hon höll den hårt på promenader genom stan. Vi satt ofta på café, drack kashmirte och lyssnade på musik. Vi brukade prata om vingar, om att vi tillsammans skulle skriva en elegi till trasorna av de vingar som fastnat i trädgrenarna. Jag borde ha uppfattat allvaret i hennes röst när hon pratade om att virka vingar av garn och rymma över taken. Nu hade hon tagit ett sidospår till himlen, fastän vi skulle vänta på perrongen tillsammans och kliva på tåget samtidigt. Det finns så många som pratar om att falla, och det finns så många som överlever genom att stå vid en brant och vilja kasta sig ut. Det finns så många som blir frälsta av den farliga branten. Tänkte hon inte på att hon genom att rymma före mig hade installerat en evig smärta av granatsplitter i min ryggrad? Att hon ställt upp en AK47:a framför min bröstkorg och att dess kulor aldrig tar slut, att de kommer att bli som hjärtslag i min kropp? Bröstkorgar har en tendens att häva ur sig saknad, och det känns som sår.

Det har börjat snöa. Den nya snön lägger sig som ett täcke av kylt vaniljsocker över vägen, men jag ser den knappt. Min näthinna är spunnen av tårar och dimma. Jag kommer på mig själv med att tänka på alla vackra saker hon sagt i misär, om stympade soldater och enhörningsglitter. Alla de gånger hon suttit tyst mitt emot mig vid bordet i caféet, hennes ögon, midnattsglittrigt grå och tittat ut genom fönstret i minuter och slutligen suckat och mumlat:
\"Du, man kanske borde fly rakt in i solen.\"
Alltid nerdämpat, alltid så försiktigt smekande tyst. Men jag hörde skärpan bakom hennes röst, jag hörde det hon inte trodde att jag hörde. Men jag kom aldrig på henne med att rita kartor på flyktvägar över staden. Hon måste ha gömt dem riktigt, riktigt väl innanför sina ögonlock. Hon och jag, min gitarr och hennes kylskåpspoesi, lite syre och några kuddar, det var det enda jag behövde för att överleva vintrarna. Det här är min första vinter utan henne. Hur kunde hon lämna mig nu, nu när vintern vägrar släppa sitt grepp om strupen? Den här tiden på året när jag nästan aldrig orkar hålla mig uppe. Men hon hann väl inte tänka på det, inte tänkte hon väl heller på hennes familj som älskar henne. Hon var egentligen som alla andra människor som längtar efter horisonten, bara lite mer. Hon kastade sig efter den, våldsamt, girigt, vädjande. Jag kunde ge henne mycket, men inte det. Horisonten är inte till för att vidröras, bara för att titta på, längta efter. Jag skulle aldrig ha kunnat uppbringa mitt hjärta till att försöka förklara det för henne, att alla drömmar inte blir bättre om de förverkligas. Hon var som en saga, lika skör som papper men lika stark som fantasin. Hon trodde inte på galenskap eller ekvationer, men hon trodde på änglar.

Jag öppnade hennes anteckningsblock en gång, det ramlade ut stjärnor och jag läste: \"Jag kan inte bara ignorera rösten som kommer från min egen strupe, så snälla skrik åt mig, skrik för min skull. Skrik åt mig, för jag klarar inte av att göra det själv. Om ni inte förstår att min stängda dörr bara är tårar i en annan form, så lyssna inte på mig när jag öppnar den.\"
Hon brukade skriva ner dikter till mig och smyga ner i min jackficka. Det kan anses som konstigt för många, men det var helt naturligt för oss. Det var som att visa att bara för att vi skiljs åt så är vi ändå nära. Små detaljer som när vi låg i soffan och tittade på film och höll varandras lillfingrar, sådant gör ont att aldrig få uppleva igen. Vad är en film utan hennes fingrar lekandes med mina? Ingenting. Små saker som att skratta i en busskur för att bussen är försenad och det är tjugo grader kallt och att man har trasiga strumpbyxor, såna saker tänker jag på när jag går längs gatan. Det är fortfarande mörkt, det känns som om jag har gått runt i timmar, men jag kanske bara har varit ute i en kvart. Jag tänker inte på klockan där jag går i mitt sagoskimmer.

\"Får jag läsa vad du skrivit?\"
\"Nej, det är bara kladd. Ingenting färdigt.\"
\"Snälla?\"
\"Nej!\"
\"Vill du ha en sockerbit?\"
\"Jag är väl ingen häst heller.\"
\"Du ska få två, för du är så söt när du är arg.\"
Hon hade frustat till och kastat en kudde på mig, sedan tagit min hand och bett mig spela något på gitarren. Jag hade spelat för henne då, och hon somnade i mitt knä. Det var ungefär så det kändes nu, bara det att inga melodier kunde väcka henne.

Jag undrar om hon saknar mig, om hon väntar på att jag ska följa efter. Men jag hade aldrig varit beroende av rakblad, hade aldrig förstått symbiosen mellan stålet och överlevnaden. Jag hade aldrig blivit jagad till svält av demoner, aldrig varit tvungen att lära mig springa lika fort som hon. Så jag antar att jag inte kan säga att jag förstår varför hon valde den väg hon valde. Men jag hade aldrig haft svårt med att se elden som försvann ur hennes ögon. Gnistan försvann långsamt, som ett eko. Hennes blick hade vacklat till ibland, som glas på bordets kant. Det var som att hon grät när hon sänkte blicken till marken. Hennes ögon hade varit som isen över vattenpölarna, när den krackelerar av skosulor. Hennes tårar blev till droppar i min bröstkorgsgrotta, som skapade ett ekolod när de landade. Om hon hade letat i sin jackficka innan hon famlade efter rakbladen igår natt hade hon hittat en dikt som jag skrivit åt henne under det här årets höst. Jag önskar så att hon hade läst den. Jag tänker på alla löften vi gett varandra, jag tänker på det jag ger henne nu som en trasslig fjäril i hennes hår.

Jag vänder mig om och tittar på mina fotavtryck i snön, så plockar jag upp en pinne från marken och skriver i en snödriva: vi ses i Nangilima.

På ett linjerat, blyertssotigt papper i sandslottsprinsessans jackficka hittar någon kanske dikten:

Stenen som kastas och är ämnad åt dig, jag tar den
låt mig ställa mig i vägen, jag känner gärna
hur stenen skär sönder huden
så länge det inte är ditt blod som spills
vet du inte att dina vener är mitt tempel?

och om du måste skära, skär i mig
du skadar dig själv ändå, för du finns inuti mig
om du får för dig att
hoppa, tänk inte ens tanken på att
landa
någon annanstans än
i min hand
lovar du mig det?

även om andetagen är en plåga för dig
så är de en gåva för mig

& avgrunderna kanske bländar dig med sitt mörker
och deras sätt att ropa ditt namn
men du behöver inte vara rädd
ljuset gräver en gång under stängslet
jag kommer alltid att gripa, famla efter dig
när du faller framlänges
stanna upp, spring
inte jag fångar dig ändå när du tindrar till
under gatlyktorna
även om du inte tror på det
så har du en skugga som troget
vandrar vid din sida
tänk på mig som den

& när allt blir svart, tänk på mig som en filt
runt ditt hjärta
som håller dig febrig nog att hitta ut

när löven har brunnit färdigt och de
murknar som aska mot kullerstenarna
när träden är grå som regnmoln fast
redan
färdiggråtna
så väntar jag med dig, de nätter du gråter och famlar efter soluppgången på ditt lakan
när de pepprar dig full med kulor, använd mig då
du är en ängel, så känslig som stearin
stöpt i vingklippt form

man kan flyga även med hål som är sår
du märker inte blodet som flyter nere på asfalten
när du är inuti och ovanför molnen, jag lovar

du kan ge mig ditt hjärta de stunder du
inte vill ha det
bara du inte sliter isär dina vener tills de
tappar all färg, alla sina årstider
jag tänker inte låta dig göra så att ditt grenverk
av blodådror tappar alla sina löv
jag vägrar låta din eld förvandlas till höst

kan du
lova att aldrig
förkolna?

det är som att du inte ser
allt det vackra som du är
för speglar gör dig blind
spegla dig i mig
du kanske kan lära dig att se

om du känner att du måste försvinna
kryp in i mig, förlora dig inte i ett badkar
porslinet förtjänar dig inte
när ska du förstå att ån du färdas i
bara dränker dig
och att tankar kan användas till annat än
att bryta ner själen i småbitar?

att du doftar änglaskap
att det doftar änglaskap om ditt nattlinne när det
ligger ensamt på det morgonkyliga golvet
det är sånt jag lägger märke till när du endast
ser fel

när gräset är täckt av
frost så hittar du mig
någonstans bland kristallerna

jag såg vingar av plast och fjädrar på Buttericks
som jag tänkte köpa åt dig
tänkte att du kanske kunde rymma över taken
men det var innan jag såg
att du hade egna

kom så gömmer vi oss i soluppgången
kom så låter vi den
brännmärka oss med sin eld
för jag tror
på änglar, och du är en

jag älskar dig när körsbärsdalen
vissnar, när de vita blommorna faller av och försvinner
& vingarna som virkas
av blommorna som föll som snö
vi flyger med den vissna körsbärsdalen på ryggen
du är min saga, min bilderbok
och när du dyker mot stjärnorna, kom ihåg
åt vilket håll de finns

& om du måste skrika
skrik åt mig
om du måste leta efter bottnen
du vet inte finns
håll min hand
snälla släpp
inte
solstrålarna
som välver runt din panna

mörkret är inte lika mörkt när du går bredvid
& regnet är inte lika kallt när du håller min hand
jag tror inte att du behöver alla dessa ord för att förstå
egentligen förstår du nog allt om jag bara
smeker ovansidan av din hand
med min tumme

& om du känner att du måste hoppa
vad du än gör
hoppa inte utan mig.