Jag har alltid förundrats av den föreviga och never leaving känslan av att prestera och förverkliga sig själv.

Den där slut fasen av den traditionella maslows hierarchy of needs ( eller näst sista fasen i den nya versionen) som menar att det sista motivations fakto i våra liv är själv förverkligande.

fast om man skalar av alla fancy ord och tittar rakt in i kött såret så hittar man bara fler oidentifierande partiklar

är vi så utråkade i våra välorganiserade paketerade liv att vi endast finner mening då vi självförverkligas?

egentligen vad i helvete beytder det? tempot i dagen samhälle där mini ipod bytts ut av ipod nano samma år som den mycket trendigare video ipod nano har sin kampanj, börjar man undra hur verklig vår jakt på självförvkligande egentligen är och om den egentligen bara är en tillifällig ipod som strax bytts ut mot en mycket trendigare ipod .

för i helvete hur fan vet man vad som ska förverkligas när tillochemd den världs kända teorin updateras som en jävla Mcdonalds säsong meny. that brings us to another question, its not simply about the motivation of our needs but the driving force of these motivational factors as well as its intensity.

när jag var 8 år, det enda jag kunde tänkte på var att bli en austronom, varför? för när jag tittade i astronomi böcker insåg jag hur betydelselös jorden var och allting blev genast oerhört vackert.


så simpelt som sagan om lilla prinsen.

som en 8 åring var jag blyg och pågränsen till en neurotisk väluppfostrat barn.

fortsättning följer....