välkommen, rösten talade sakta och klingade falskt.
välkommen, det lät som om alla stora bokstäver hade fallit bort.

så du tog dig hit till slut, rösten var skral som en bortsuddat meningsfullhet
gav du upp, frågorna var knappt frågor... jag såg inga frågetecken i uttalet

alla dina vänner är kvar så långt bort, rösten försvann i ett ljudligt minne
de har sin egen tid och sin egen plats, kyligt konstaterat och ljugande

du kanske inte får se igen, viljan att se försvann på vägen... i elden
jag menar ditt hem, rösten darrade till och ändrade tonläge

VET DIN PLATS! rösten röt till... det kändes lite bättre... mer passande
ACCEPTERA! sa den och jag beslöt mig att göra som den sa... tydligen

du är här nu, tonläget blev lent som silke och tjockt som smör
du är här nu, repeterade rösten och tystnade...

jag är här, tänkte jag...
jag är här, sa jag tyst...
jag är här, viskade min röst automatiskt...

du är avklarad...

/