Det är synen och synligheten som räknas,
som asfalten när den gnistrar i månens döda sken.

Det återuppväckta i nyvakna ögon missuppfattar
solens eviga klagan för en klar förolämpning.

Var är värdet i en självklarhet?

Utan uppoffrande, finns ens mening?

Det är så enkelt att överdriva,
att acceptera och förfalla till smulor
... tankar som spinner på trådar,
trådar som inte längre borde ha kraft.

/