Jag står inte ut.
Att se dig gå iväg.
Det gör så ont.
Kan jag känna så här?
Jag orkar inte.
Det enda jag kan tänka på är du.
Varje gång du nämner \"killen\".
Jag går i bitar.
Jag vill så gärna säga att det är du.
Men vad kommer du att säga?
Jag vill inte göra detta året värre än vad det redan är.
Jag orkar inte ha en brustna hjärtans vinter.
Inte nu.
Kanske sen.
Men om jag nu får veta sanningen.
Om jag då inte gillar den.
Att du säger nej.
Förlåt att jag är så patetisk.
Men jag skulle inte stå ut att vara här mer.
Jag hade gjort det som du tänkte göra då.
Men om nu sanningen så som jag önskar.
Att det skulle vara så,
skulle det vara helt overkligt.
Så jag kan förstå varför du säger nej.
Jag förstår.
Du finns bara i mina drömmar.
Inte i min verklighet.

Och jag är en sådan person,
som tror på alla tecken.
Även om de inte är tecken.
Så luras jag av dem.
Varje gång du skriver något om någon.
Då går jag alltid på att det är jag.
Fast det inte är.
Jag vet att det inte är jag.
Men jag har svårt att acceptera det.

Så förlåt mig om jag blir jobbig.
Jag är bara jävligt kär.