dom smeker mina gula fjun som kallas drömmar men de vet inte att de
har blivit bruna nu och att de är som döda kycklingar i mitt bröst som bara väger en massa kilo som bara lagras i mina vener som bara
täpper till alla poesipunkter och hindrar dem från att blöda
vem fyller i mina konturer när penseln fått en våldtäktsmans proportioner och till och med landskapen hukar sig?

plötsligt tycker jag att penselns mjuka drag känns som vassa, kalla naglar mot min kropp
folkhopen skanderar någonting men jag hör inte vad
jag hör inte vad de säger
penseln bara skrapar på min hud, målar inte längre, trasar mig
TYST, JAG HÖR INTE VAD DE SÄGER

plasthjärtan, plasthjärtan
dom är regnbågsfärgade och träs på tråd
de rivs sönder inuti av tråden
jag är tråden
& jag har hundratals av dem runt halsen
(klös
av mig mina
fångar)

dom sprätte upp min bröstkorg och döda kycklingar stänkte ut över den vita tavelduken
blev inte det konstverk de förutspått, blev bara
döda kycklingar på en vit duk
JAG STOD BREDVID MED HJÄRTBRUS SOM RINGDE I ÖRONEN OCH BRÖSTKORGEN VAR UPPFLÄKT, BLODIG, ETT HÅL
MINA DRÖMMAR VAR EN SLAKTARES VÅTA DRÖM OCH JAG HAR TAPPAT MINA FÄRGER NÅGON STAL DEM OCH SPRANG IVÄG
JAG FLIMRAR SOM EN SVARTVIT FILM I ETT KÖK ÖVERFULLT MED TOMMA KASTRULLER DÄR ANOREKTIKER SITTER PÅ RAD
och där inne någonstans svävar det stjärnor
jag
fryser

jag har glömt vad veckodagarna heter, vad de vill mig
de bränner mig som cigaretter, fimpar glödhet aska i mina händer när jag säger gång på gång
att jag inte röker för jag vill inte dö
jag vill inte dö
(& askan förkolnar inte till vitt och försvinner förrän jag märker att jag alltid står med händerna kupade och öppna för dem när jag säger det)
i min handflata är det rena rama Auswitchz
blir till kallbrand som sprider sig längs hela armarna
jag skakar

folkhopen skanderar någonting, jag hör inte vad
hör inte om de är arga eller glada
hör bara att ingenting hörs

dom leker kurra gömma med mina känslor
och när jag hittar dem är de trasiga och helt förstörda av regnet
jag vill inte leka era lekar, jag vill inte blanda ihop hat och kärlek till min fula, stumma ögonfärg
jag vill inte att drömmarna ska vara livbojen
jag vill att drömmarna ska vara personen som kastar ut den

elden slutar aldrig knastra, den knastrar som allra mest när de röker och askar sådär och solen blir till cancer som sjunker ihop som en äldre hjälplös och jag blir så rädd att jag springer därifrån

stenhjärtan, stenhjärtan
jag karvar in mitt namn för att inte glömma det
bokstäverna hånler mot mig
pärlorna runt halsen trillar
trillar
trillar

dom sprätte upp min bröstkorg och jag sa ingenting
jag stod kvar med ingenting och trodde att har man ingenting kan man något skaffa
det är inte sant, jag jagar sanningen inatt

folkhopen skanderar någonting, jag hör inte vad
hör inte om de vill mig något men egentligen spelar det ingen roll för jag
vänder inte på huvudet i alla fall av tonårsrädsla


jag hör bara att ingenting hörs