Jag ville väl, det var så onödigt

Kanske handlade det om tid

Då jag hörde polissirener på avstånd fick jag bilden klar för mig

Det behövdes inte många sekunder

Han som körde den risiga volovon var så ung

Bilen var från 1983 och var t-gul

Dess vänstra framskärm hängde löst och var bucklig

Först hånlog han mot mig

Den unga killen med självlockigt hår och en sliten gråbeige keps

Sen förbyttes hans leende mot panik

Jag tog vapnet

Han stängde av bilen och sprang åt motsatt håll som jag

Snön var blöt och jag sjönk ner

Jag var rädd och kände mig liten

Vapnet i min ficka var ett riktigt vapen

Det var tungt och det kändes som dess tyngd skulle få mig att tappa byxorna

Jag hör polisen skrika: "släpp bombhunden"

Min första tanke var" bombhundar spårar krut och ammunition"

Min nästa tanke var "jag har inget gjort, jag har inget gjort under hela mitt liv, hoppas de inte har mina fingeravtryck"

Jag kastar vapnet och fortsätter pulsa genom snön

Byxornas är blöta nere vid fotlederna

De smetar sig intill mina ben

Jag har kastat vapnet efter att torkat av det desperat

Jag hoppas att det här var valet som jag inte skulle ångra för resten av mitt liv