Jag berättade varför jag kände som jag kände

Jag spydde ur mig galla

Jag förklarade så målande jag kunde

Jag framstod som en hjälte

Mina åhörare såg på mig

Deras ansiktsuttryck förbyttes under tiden som jag pratade

Sen såg de på mig, nästan med avsmak och sedan sa de

"Du måste vara sjuk, om du verkligen tror på det där, riktigt sjuk."

Jag var övertygad om att de hade missförstått

Hade jag inte argumenterat övertygande nog?

Jag började om igen

Jag berättade allting en gång till

Fast den här gången betydligt mer övertygande

Nu höjde de knappt ett ögonbryn

De såg snarare uttråkade ut

Men de lyssnade artigt klart utan att knappt röra en min

De avbröt inte, de ställde inga frågor

Jag vart allt yvigare i mina gester

För jag trodde inte de hörde

Jag trodde inte de föörstod

Min röst var hög, jag höll brandtal

Då jag tystnade och inväntade deras applåder sa de:

"Du är sjuk, om du så lätt väljer bort livet, så lättvindigt, och då behöver du hjälp"

Jag kände det som om jag inte var värd någonting