Denna delen av livet,
lite som i en saga,
hmm, jag vet nog inte.


Detta alltet,
vi lever i,
gör mig ställld.
Och det växer!
Jag flyter allt mer
ut i helheten.

Den natten,
då jag gick
planlöst,
runt fasader,
av tegel och betong.
Mörkret hade inträtt.
Ett fåtal stjärnor
gav ifrån sig vaga sken,
en gåva,
denna mystik,
ruvandes på hemligheter,
om världar där ute.

Samtigt slog det mig,
att jag var ensam.
Människorna på gatan:
märkte de mig ens?
Jag märkte knappt dem,
ett enormt avstånd uppstod,
likt stjärnorna,
kalla, vilsna,
icke mig tillhörande.

Denna ensamhet
tände synen innåt,
till allts beskaffenhet.
Till mina tankevurpor.
Vår svajande omvärld,
är rotlös.
Allt som finns är
en svag varseblivning
om sitt eget jag.
Vi är alla ensamna
i dimman.
Vissa djupare än andra.