Betjänten förde ensamt ut
hertiginnan i den svaga brisen.
där hon med lättnad
insåg att känslan
absorberades
lent av vårens och solens mjukhet.
Hon gav dem ett sista
tillgjort leende av trygghet och försäkran.
Sällskapet pustade ut.
Bara hon satt inne med vetskapen.
Nån minut hade gått
när de plötsligt såg
hennes kind,
tårarna rann som
salta förvridna speglingarna,
reflexlöst sjunka i gråare toner.
Så överraskande och så snabbt
gick en sommares fägring över.