Ibland kunde jag tro (om jag bara blundade och tänkte på annat)
att världen under mina fötter fortfarande var hel,
att verklighetens vassa skärvor inte skar in i mina bara fotsulor,
inte fick dem att blöda.

Ibland kunde jag låtsas (om jag bara höll för öronen och nynnade högt)
att livet som jag visste det bara var en mardröm,
att allt var precis som det alltid varit.

Ibland kunde jag hoppas (om jag bara höll andan och räknade tyst)
att när jag bröt vattenytan och andades in igen,
så skulle alla hopflätade sanningar bara vara lögner,
precis som de alltid varit.

Men världen hade rasat, samtidigt som någon pressade fastforward,
och jag hann aldrig plocka upp bitarna igen.