Vem har du kvar efter att du lämnat ut dig själv?
Vem finns kvar efter ditt blekta hagelregn och dina turkosa oceanvindar?
Var det jag som stod gömd bakom gardinen,
eller var det kanske du själv?

Jag minns inte, vill inte minnas
men du har fastnat på min hjärnhinna, onåbar för mina darrande händer

Vem var du att döma?
Hade du kaske monopol på sanningen?
Eller var mitt inre alldeles för trassligt för att lösas upp?

Du krossade min spegelbild med blodiga knogar
och fram kröp något okänt- för litet för att kunna ses med blotta ögat
för abstrakt för att fångas eller målas på duk

Likt en fjäril flög den iväg
och du försökte inte ens fånga den
ensam lämnades du kvar bland skärvornas kanter

Du bestämde dig för att aldrig mer tala om sanningen
det var trots allt bättre att gå sin väg för att slippa såras
-för att slippa möta sig själv