Hej. Vem som än läser.

Jag har legat i min säng i timmar och tänkt. Inte kunnat sova.
Alla tankar surrar; snurrar.
Fastnar. På insidan av mina ögonlock. Så även om jag blundar, kan jag inte sluta att se.
Se vad? Kanske du undrar. Och om du undrar det. Så svarar jag.
Allt jag gjort. Se allt jag ställt till med.
Jag är inte tillräckligt bra. Bra nog. Nej, det är jag inte.
Jag är som en höna som försöker picka ut mina egna ögon; hur mycket jag än springer runt-runt-runt så blir det ändå aldrig nånting gjort.
Allting bara snurrar.
Snurrar. Som tankarna i mitt huvud; tankarna som fastnat på insidan av mina ögonlock. Tankarna som attackerar mig varje gång jag inte är sysselsatt.
Det är därför jag alltid är överallt.
För att hindra tankarna från att komma. När dom kommer. Tar dom över.
Dom tar över min kropp och fyller mig med ångest.
Som att blåsa upp en ballong. Så fylls jag upp. Tills jag sprängs.
Någonting som går sönder. Inuti.
Och allt svämmar över.
Kroppen skakar och ögonen rinner över.
Lungorna fylls upp och skriker. Ropar. Ber.
Vill bara ha hjälp.
Jag gillar inte när det blir så.
Så det är därför. Nu. När det surrar som mest i mitt huvud. Som jag skriver. För att någon ska kunna förstå. Varför det blir som det blir ibland.

Allting känns så meningslöst. Har du också känt så ibland?
Som om alla tittar på dig, men inte ser dig?
Dom ser skalet.
Jag är inte mitt skal.
Mitt skal, och min mask. Det är så jag skyddar mig.
Vi är alla sårbara. Vissa mer, andra mindre.
Jag är nog mer.

Jag undrar vad som egentligen är fel i mitt huvud?
Om jag visste skulle jag klippa bort den biten och sen sy och se till så att allt blir bra.
Nej förresten. Inte bra.
Perfekt.
Jag vill att allting ska vara perfekt.
Och jag är ungefär så långt därifrån man kan komma?
Jag är snart vuxen. Snart vuxen i passet i alla fall.
Ett år mer eller mindre, kan det verkligen förändra så mycket?
Kan ett år göra allt bra?
Jag tror inte det.
Jag har ju gett det timmar; dagar; veckor; kvartal; år.
Men det är fortfarande inte bra.
Så många piller som jag har tryckt i mig och så många timmar jag har pratat.
Du har ingen aning.
Ett år mer eller mindre.
Jag betvivlar starkt att det kan göra saken bättre.

Tiotusen år.
Så lång tid känns det.
Jag önskar bara att helvetet kunde ta slut.
Och det är väl sant som dom säger?
Att om man vill ha nånting gjort ordentligt så är det bäst att ta saken i egna händer?

Ta det här som ett adjö.
Hälsa den du känner för. Jag är inte riktigt på humör för att bry mig just nu.

–

En tår föll ned på tangentbordet. Allt är bara så. Patetiskt.

Hon trycker på spara och skjuter in stolen efter sig när hon lämnar datorn.
Av ren vana.
Stolen hade lika gärna kunnat förbli där den varit. Ingen skulle ändå riktigt komma att bry sig.

Sakta tar hon av sig kläderna.
Pillerna har börjat verka; dåsigheten tar över.
Hon tar skruvar av korken på flaskan. Tar en klunk. Tar två. Tre. Fyra. Tittar på flaskan.
Tar en femte.
Stället sig framför spegeln.
Hatar vad hon ser.
Den värdelösaste varelsen på jorden är nu på väg att försvinna, säger hon tyst. Och ingen kommer att sakna den..
Det knäpper till; vodkan börjar verka. Som ett slag i magen.
Det är nu allting ska bli bra. Det är nu min saga ska få sitt lyckliga slut.
Bladet mot handlederna. Låren. Halsen. Djupt-djupt-djupt och hårt.
Det rinner.
Hennes ärrade kropp sjunker ned i badkaret.
Vattnet färgas rött.
Och livet rinner ur henne.

- För att alla sagor slutar lyckligt? -