Du distanserar dig med leenden. Du ler. Jämt. Och drar skämt om opassande saker och bara du skrattar för ingen annan vågar. Dom har inte samma problem och de behöver inte distansera sig. Det är bara du.
Och när jag kastar ovanstående meningarna i ditt ansikte så tystnar du. Du blir med ens allvarlig och jag ser. Jag ser dina ögon. Och även jag blir tyst.

Du säger.

Hur ser du på det? Vem är döden? Du eller jag?

Du säger.

Jag är levande död, det är du som har skapat mig; skadat mig.
Jag är döden. Det är jag som dödar. Det är jag som kväver mänskligheten. Det är jag som förstör. Men det är du som har skapat mig.
Svart är inte en färg; det är en nyans av livet. Svart är den osynliga färgen som inte är en färg.
Vad är tomhet?
Är det tankarna som bor i mitt huvud? Det som jag målar över med osynlig färg för att dölja? Allt det gråa, allt som finns men inte syns? Är det tomhet, det som finns men inte syns?
Leendet? Är mitt leende tomt? Är det leendet som jag tvingar fram och visar upp som skydd var dag, är det som står för tomheten?
Jag har målat, omformaterat, karvat. Skapat ett skal; det enda som visas upp är tomhet. Men jag kan inte sätta fingret på vad det är.
Jag orkar inte längre.
Jag skriker tyst varje dag. Men ingen ser. Ingen hör. Alla går förbi, upptagna med att hitta sig själva. Vissa lyckas, andra inte.
Jag har letat i flera år men det enda jag har lyckats med är att tappa bort hela mig själv på vägen. Är det verkligen värt det? Ägna en livstid åt att leta.
Hur lång tid är en livstid och var ska man leta?
Jag har provat runtomkring mig, men där finns ingenting. Bara tomhet. Vad tomhet nu är, vill säga.
Så jag gav upp det. Jag hittar ingenting. Det är mer givande att blunda än att försöka leta utan en karta.
Jag började leta inuti.
Det är svårt att komma åt, jag har gömt det för omvärlden. Därinne, någonstans, finns svaret men jag förstår ingenting. Det är som att försöka komma in genom en dörr utan nyckel; det hjälper inte med ett brevinkast, man måste slå in dörren.
Och det är så jag har börjat. Jag skalar av för att komma åt. Jag hugger och skär och slår och förstör utsidan för att hitta insidan, för det är där jag är.
Jag knackar på, men ingen vill öppna så jag river och drar. Jag vill bara ha ett svar. Jag vill bara veta. Jag vill bara. Hitta det jag tappat bort på vägen och det som jag aldrig.
Det som behövs för att antalet år på en livstid ska kunna bli fler än sjutton.

Sen säger du inget mer. Du bara går.