Vi ramlar asymmetriskt runt i korridorer
och slår oss fram igenom åren,
utan att riktigt se
att vi båda balanserar oförsiktigt
mellan det som är på riktigt
och det som inte finns.
Vi har gjort ramlandet till en konst.

Vissa dagar trillar vi impulsivt omkring,
funderar på om en beröring
betyder någonting,
men morgonen efter verkar allt ha stagnerat
och det är som att vi blockerat
det som kändes där igår.
Det är en dans med ojämna steg.


Men som du sa;
”När vi blir ensamma i världen
då kan det här ta vägen
varsomhelst.
Nu finns så många mellanlägen.
Men så länge det finns tid finns en chans
att vi hamnar någonstans
tillsammans
du och jag. ”


Det märkligaste är att även när vi ramlar rätt
blir det konstigt nog på helt fel sätt,
som att vi inte ser
hur påtagligt nära vi egentligen är det där
att vara i framtiden ungefär,
men vi glider isär.
Att fallera är en konst i sig.

Så många känslor kan ändras stup i kvarten
och vi kommer inte någonvart
med att veta vad vi vill,
du vet, vi snubblar alltjämt fram i bryderier
och det blir någon sorts hyckleri
med vad vi känner inuti.
Kan vi låta det här krevera?


Men som du sa;
”När vi blir ensamma i världen
då kan det här ta vägen
varsomhelst.
Nu finns så många mellanlägen.
Men så länge det finns tid finns en chans
att vi hamnar någonstans
tillsammans
du och jag. ”


Vi rinner alltid ut i sanden när det gäller
men du kan sätta mina celler
i gungning om du vill,
och våra handlingar är nu oftare överens
om hur det egentligen känns
att finnas tätt intill.
Topparna har tätare frekvens.

Vi snubblar ännu fram i dessa korridorer
och vi lär oss sakta villkoren
för hur vi borde gå,
men vi trillar ändå impulsivt omkring ibland
och håller kanske i dinmin hand,
eller precis strax ovanför.
Vi går en väg som är minerad.


Men som du sa;
”När vi blir ensamma i världen
då kan det här ta vägen
varsomhelst.
Nu finns så många mellanlägen.
Men så länge det finns tid finns en chans
att vi hamnar någonstans
tillsammans
du och jag. ”

Vi ger oss tid.