Det rann snöslask under mina skor. Små rännilar av brun smutsig nederbörd som nu flöt omkring på marken, in under mina fötter. Jag studerade de små floderna ett tag innan jag vände mig mot Lucy som satt bredvid mig på bänken.
”Visste du att om jorden var helt slät så skulle den vara täckt av ett 250 meter djupt vattenlager?”
Hennes ögonbryn försvann upp bakom den mörka luggen, överläppen höjdes en aning, knappt märkbart. Hon tittade på mig. Det sägs att kvinnor blinkar nästan dubbelt så ofta som män fast jag tror inte att det gäller Lucy, hon blinkar onaturligt sällan.
”Folk är vackra när de sover” svarade hon efter ett tags tystnad, som att hon hade suttit och funderat på det väldigt länge och nu till slut lyckats komma fram till en bra formulering att uttrycka tanken med. ”De ser så skönt döda ut.” Hon fäste blicken någonstans snett bakom mitt vänstra öra och jag vände mig mot snöslasket igen. Det låg ett dränkt kvitto från ICA i en liten pöl, omringad av smutsiga blöta högar med halvsmält snö.
”Du borde försöka andas lite mer Lucy. Andas lite luft för en gångs skull. Istället för att bara känna massa saker, som vore det tio gånger så många fler du i dig.” Jag petade med skon i den lilla pölen, drog ut kvittot från en av slaskhögarna så att det blev att ligga fritt. Dränkt, men fritt.
”Du vet, under ett liv på 70 år så tar man cirka 600 miljoner andetag och hjärtat slår 125 miljoner slag. Inte tvärtom.”
I ögonvrån såg jag hennes vänstra pekfinger skrapa frenetiskt mot bänken vi satt på. En mörklila nagel som rispade streck i det gråa träet. Jag försökte dra upp kvittot från vattenpölen med skon, men det gled undan.
”Ibland önskar jag att jag kunde kliva in i din hjärna och se vad som händer där inne. Vad tänker du på Lucy?”

Hon slutade skrapa i bänken. Böjde sig fram och plockade upp kvittot som fortfarande simmade runt i den smutsiga slaskpölen.
”Det man inte vet har man ingen aning om, sägs det” svarade hon till slut och höll upp det blöta kvittot framför sig, studerade det med en lätt rynka mellan ögonbrynen.
”Men jag vill inte prata med en vägg” meddelade jag. ”Jag vill inte ha en dialog utan svar.”
”Monolog kallas det.” Rynkan mellan ögonbrynen satt kvar när hon slätade ut kvittot, försökte läsa de otydliga bokstäverna.
”Ja, du ser. Hur skulle det gå om jag hade en sån, utan svar? Jag behöver dina svar Lucy.”

Hon bet fundersamt i de rödmålade läpparna. Blicken verkade ha tappat fokus från kvittot men rynkan mellan ögonbrynen fanns kvar. Jag studerade henne. Försökte se vad som rörde sig bakom de alltjämt öppna ögonen och jag tänkte att hon skulle behöva bli över 100 år för att hinna med att blinka lika många gånger under sitt liv som en normal 70-åring. Tänkte att 350 miljoner blinkningar under en livstid omöjligt kunde stämma för Lucy.

”Det här kvittot.” Hon höll upp det framför mig. ”Det här kvittot säger inte så mycket, men svaren finns där för den som bryr sig om att titta lite närmare.” Hennes ögonbryn släppte greppet om rynkan och pannan slätades ut.
”Jag förstår inte.”
”Om du lyssnade mer på det jag menar istället för det jag säger så skulle du kanske förstå.” Hon vände bort blicken från mig igen, tittade över vägen till busshållplatsen mittemot oss. ”Du vet, jag älskar inte dig för att du är du, jag älskar dig för att du inte är någon annan.”
“Åh, att du alltid ska vara så dramatisk. Som någon slags kliché i kvinnokropp.”
”Ta en tugga ur min ryggrad om du inte tror mig.” Hon knölade ihop kvittot.
”Du är för svår för mig Lucy. Alldeles för djup och nyckfull. Var lite tydlig för en gångs skull.”

Och då sprang Lucy. Då sprang Lucy jättelångt. Ända till andra sidan vägen sprang Lucy, och där vände hon sig om.
“Hey Baberiba, I’m in love with you!” ropade hon tvärs över gatan och dansade runt med trasiga converse i snöslasket. ”I’m in love with you och vi skulle kunna fylla himlen med diamanter! Är det tydligt nog för dig?”
Jag kände hur min haka trillade ner en våning och världen var plötsligt inte en plats att lita på längre. Snöslasket under mina fötter kändes obehagligt rinnande.
”Lucy, Lucy, det är inte 60-talet längre, vi måste ha kontroll nu.” Men Lucy hade slutat lyssna. Hon hoppade upp och ställde sig på en bänk (en likadan träbänk som den jag nu satt ensam på) och sparkade bort lite snö som låg på sitsen.
”Tiden är en konstruktion av människan!” förkunnade hon. ”Om vi rör oss fort och skrattar mycket så märker ingen att vi gör fel.”
”Hastigheten påverkar inte folks åsikter Lucy, oavsett hur fort vi rör oss.” Jag höll fast mig i bänken för att inte tappa ballansen. ”Och du är fortfarande alldeles för melodramatisk. Du känner för mycket. Om du ska hinna ta lika många andetag under ditt liv som andra människor så måste du börja andas nu. Eventuellt bli den av två miljoner som blir äldre än 116 år.”
”I feel it in my fingers, I feel it in my toes” sjöng Lucy och såg ut att kunna mörda för att få behålla känslorna som gjorde henne till den hon var. ”Jag kan vara en av två miljoner!” Hon viftade med det tidigare dränkta ICA-kvittot så att det stänkte små smutsiga vattendroppar ifrån det. ”Om du gör mig lite mindre vanlig, lite mera speciell.”
”Du har aldrig varit vanligt Lucy. Något mer originellt får man leta efter.” Jag ställde mig upp i snöslasket som fortsatte att rinna under mina fötter, bildade en smetig sörja där jag stod. ”Men vi är inte sådana som i slutet får varann.”
”Självkänslan sitter i skorna baby, och de är ganska trasiga och blöta just nu. Men det torkar och trasigheten är ju en del av oss.”
”Åh Lucy, kom ner på jorden och sluta var så himla excentrisk.”

Hon stannade mitt i ett danssteg. Lyfte blicken och placerade den slagkraftigt i mitt ansikte, fortfarande med onaturligt långt mellan blinkningarna. Det kom en buss som körde in och stannade på hennes sida. 225:an, den förbi Karlsleden. Jag har hört att de snabbaste impulser som överförs genom nervsystemet rör sig med en hastighet av 288 km/h, men inte heller det är någonting som verkar gälla för Lucy. På ett ögonblick hade hon hoppat ner ifrån bänken och klivit på bussen. Hon satte sig en bit bak och jag såg hur hon rotade i sin väska, verkade skriva någonting. Precis innan bussen åkte iväg tryckte hon upp ICA-kvittot mot rutan och jag såg att hon hade krafsat ner en mening där. En mening som sa mig att vi kanske inte behövde bry oss om folks åsikter, för om vi rör oss tillsammans så är vi ju i alla fall två. På kvittot stod det ”Vi är båda excentriska Anna, fast olika”.