Vi sitter i solen, på en parkbänk eller vid lastkajen i hamnen. Vi väntar. På vad vet vi inte men vi väntar ändå. Väntar på att något ska hända, på att någon annan än vi ska liva upp våra liv.

En båt åker förbi. Eller en cykel, det spelar egentligen ingen roll vilket. Kanske får någon ett sms men oavsett är det inte riktigt på riktigt. Vi sitter mest där och ser på.

”Tänk på mig, jag behöver någon som kommer ihåg vem jag aldrig var” står det skrivet på asfalten eller i mina tankar. Ibland är det svårt att veta skillnaden, den kanske inte ens finns och orden är ju ändå desamma. De sanna.

Efter ett tag går solen ner men vi sitter kvar. Det drar lite kyligt kring benen och jag undrar om du också fryser. Kanske har du varmare kläder – långa byxor och helare skor – eller kanske har du inte alls märkt att solen gått ner. Det är ju sånt man inte alltid märker.

(fast jag märker för just nu händer det inte så mycket annat att lägga uppmärksamheten på)

Min telefon busvisslar och skärmen meddelar att du säger hej vad gör du? när kommer du till stockholm? och jag vet inte vad jag ska svara för jag är rädd att vi inte ska tycka om varandra (om vi träffas mer än i text och ett tre timmars minne). Rädd för att verkligheten inte är lika bra när man inte bara sitter där och ser på.

”Jag vet inte. Sen.” knappar jag ner och trycker på sänd. Någonstans på en parkbänk eller varsomhelst egentligen, får du ett sms och jag önskar att du satt här bredvid och att jag var den du trodde och du den jag ville ha.

”Ring mig imorgon” skriver du och jag lovar att försöka men vi vet att inte heller jag vågar ta första steget. När morgonen kommer ligger telefonen död. Jag ringer inte. Jag väntar. (På vad vet jag inte men jag väntar ändå. Väntar på att något ska hända, på att någon annan än jag ska liva upp mitt liv.)