Dagen innan min artonårsdag fick jag veta, att jag snart skulle dö. En vitrockad ful gubbe tittade mig rakt in i ögonen och sa att han var ledsen.

Jag trodde honom inte. Varför skulle han vara ledsen för att jag skulle dö. Inte skulle jag dö, jag hade ju inte hunnit leva. Det var så jag tänkte då, när jag första gången hörde att jag fått akut leukemi. Det gick väl några dagar, helt vanliga dagar med vanliga repetitioner och fingerövningar.  Och så mitt i en Bachfuga hörde jag vad den där fula vitrockade gubben egentligen sa. Han sa att jag skulle dö!

Det var då jag började falla. Ni vet, falla för alltid, i en loop som aldrig någonsin skulle ta slut.

Jag hörde hur jag skrek. Och så hörde jag att jag var tyst. Sedan hörde jag att någon annan skrek som inte var jag. Men ingen svarade så alla som skrikit tystnade och fortsatte falla. Det fanns ingen där som kunde ta emot. Ingen kan ta emot någon som faller för alltid. Faktiskt kan man falla för alltid så länge att döden inte hinner inträffa innan man blivit gammal och dör.

Avlider. Går bort.

Men innan man ska dö måste man ha mycket ont. Och så måste man ligga i en sjukhussäng och se tapper ut medan man tappar allt håret och alla släktingar gråter så lakanen i sängen aldrig kan torka. Och så ska sjuksystrarna leende sticka hål på armar och ben medan de sjunger lady be god.

No Way, sa jag och låste in mig hemma i min pyttelilla lägenhet med sovloft och stort svart piano som jag aldrig lämnade mer än när jag föll i evighet ett tag.

Ingen skulle kunna komma åt mig där inne, tänkte jag. Och eftersom ingen skulle kunna komma åt mig, skulle jag överleva.

Ibland gick jag ut.

Solen sken därute och det fanns en parksoffa som stod mitt i solskenet. Till och med när det regnade sken solen på den där soffan. Kanske stod den inomhus då.

En dag satt en man där i soffan. Han drack ständigt svart kaffe och då och då rynkade han på näsan fast aldrig åt något, han bara gjorde det.

Kanske hade han tourettes syndrom. Och så frågade han saker. Sånt där som ingen vettig människa har svar på, typ om Gud finns och så.

En kväll ringde han hem till mig och frågade vad jag tänkte om Noa. Som om jag tänkte något om Noa. Fast jag kunde inte låta bli att tänka på vad jag skulle ha tänkt om jag hade tänkt på Noa i mitt liv. Innan jag började falla för alltid och slutat tänka alltså.

Så jag började söka i min lilla lägenhet efter min gamla konfirmationsbibel. Den fanns ingenstans, alltså i förrådet, och där var så rörigt att jag gick över till grannen i stället och artigt frågade om jag fick låna hennes bibel. Hon hade en gammal svart rätt osliten bibel att låna ut bara jag var försiktig för hennes mamma hade gett henne den en gång. Som tur var hittade jag berättelsen om Noa nästan direkt så jag behövde inte läsa speciellt länge i den gamla svarta.

Det stod att Noa hörde från någon han trodde var en gud att han skulle bygga en båt som kallades ark. Som om jag skulle börjat bygga någon sorts pråm mitt i Stockholms innerstad bara för att jag traskat ut i observatorielunden och hört röster ungefär. Och så skulle han samla ihop allt sorts levande på den där arken, plus frön och sånt som sniglar och mollusker. Ja allt som finns och som kan föröka sig. Lite som något sorts riksarkiv för alla världens arter. När det sedan började regna kan man ju förstå att Noa blev en aning belåten. För man kan tänka sig hur folk runtomkring pratade medan han höll på. Vilken galning!

Såsmåningom hade vattnet stigit så högt, att båten låg flott och världens alla invånare hade dränkts. Kaputt. Död, gått bort alltså.

Och där guppade Noa och hans familj omkring bland alla lik i en massa dagar och nätter.

Vilken makaber berättelse. Hade jag varit i Noas kläder hade jag antagligen drunknat och låtit jorden gå under. Inte hade jag satt igång och bygga någon båt i observatorielunden i vart fall. Men å andra sidan hade jag antagligen aldrig blivit tillfrågad. Jag var ju ändå oåterkalleligen dödsdömd. Det hade jag papper på.

Så varför bry sig om en gammal berättelse om en gubbe som räddade världen. Det är ju bara en saga ändå.

Och så la jag ifrån mig den svarta boken och tänkte lägga mig för att strunta i hur det gick med någonting alls för jag skulle ju dö.

Avlida. Gå bort. Inte finnas.

Men då ringde han igen den där mannen jag träffade på parkbänken, och frågade om jag tänkt färdigt.

Gissa om jag blev arg! Vaddå tänkt färdigt? Varför skulle jag tänka över huvud taget? Om den där Guden som bad Noa bygga en båt för att han skulle överleva fanns över huvud taget kunde han fara åt helvete för åt mig gav han bara en vitrock som dömde mig till döden.

-Vad har du gjort då som blir dömd så hårt? Frågade han på bänken.

Ingenting. Sa jag och kände hur rädd jag var. Tänk om jag hade gjort något. Tänk om det fanns något i mitt liv som var så fel att jag måste dö för det. Som jag inte ens visste om.

Men sedan tänkte jag, och frågade tillbaka: vad hade de gjort som inte fick följa med på arken? Vad är det som gör, att somliga får leva och andra måste dö?

Mannen på bänken svarade inte på ett långt tag. Han såg bara bekymrad ut.

-Kan Gud ha något med det att göra. Sa han sedan och tittade på mig som om jag hade svaret.

Och jag som inte ens trodde på Gud kände hur rasande jag var på honom som valde bort mig. Jag kände hur det ylade i mig av en förtvivlan som inte hade ord, och hur jag skakade av vrede och skam. Ja skam över att inte vara värd livet.

Mannen på bänken bad mig berätta vad jag såg.

Som om jag såg något.

Men jag började ändå berätta. Jag berättade den förtvivlade berättelsen om en liten flicka som stod framför radion och dansade till orkestern som bodde därinne. En liten flicka som grävde djupa gropar i sanden och gömde skatter i snön när kylan ville det. En flicka som älskade smaken av rödklöverblommor och solkatterna i vattnet när man såg dem underifrån i cyklop. En liten flicka som kände till hur ekvationer ska lösas och skalor ska spelas och som lekte att världen var toner som räknades ut av en jättestor såpbubblechef i himlen.

En flicka som gömde tårarna i pianot när hon visste att ingen kände hennes namn, och som sökte skogsfruns sällskap när människorna svek.

En flicka som blev till kvinna innan någon han nysa. Och nu skulle hon öppna sitt inre för maskarna.

Det var ingen vacker syn de där maskarna. Otäcka vita likmaskar som krälade i mitt inre. Det tog emot att säga något om dem. Men jag sa det ändå. Det om maskarna som krälade i mina lungor, i mitt hjärta, i hela mitt inre.

-Antagligen är det på grund av de där maskarna som jag inte får leva. Sa jag och ångrade det samtidigt som jag sa det.

Men han som satt där på bänken nickade och sa, att  -jo, med sådana maskar i sitt inre kan man nog inte leva.

Är inte det en rätt otäck sak att säga till en artonårig kvinna som snart ska dö? Som om det var hennes fel att hon blivit sjuk!

Fast av någon underlig anledning så kändes det inte ett dugg otäckt. Det kändes nästan skönt. Och jag blev konstigt nog en aning nöjd när han sa så.

Och så bad jag att få återkomma med Noa när jag tänkt lite mer.