Djupt i skogen i stor nöd

som en fågel

en uthungrad sparv

modlös

för matt för att äta

en suck

som en bön i min modlöshet

så var mina ord

utan tröst

Du hörde mig

ja jag vet att du hörde

för stormen kom genom skogen

och vindarna

satte mig som en kråka i en vinterbjörk

osynlig

piskad av det som inte är

ett skrik

och jag hatade dig

medan skratten ekade genom björken

jag förbannade dig

alla orden jag sa

förbrukade du

tyst

Evigheten var en natt

och natten varade evigt

När du kom

hörde jag dina steg

som en människa i mossan

tätt intill mig

död

som jag

Så grät du mig till liv i mörkret

och koltrasten sjöng

jag hörde den

ja jag hörde den