Någon sa; ”Men du är väl alltid med i bilden?
Du är med väldigt mycket mer än du tror”
och jag tänkte att det är bra men jag vet inte
det finns så mycket annat man kan tvivla på också
och jag undrar när jag ska bli normal.
Kommer jag någonsin att bli normal eller är jag född
med bara konstiga anlag?

Någon sa; ”Jag orkar nog inte förklara.
Jag kan nog inte förklara.
Det bara är så.
Jag får inte grepp om vad du är, vem du är,
vad jag ska tycka om dig…”
och jag sa aldrig men jag tänkte att tyck om mig,
det räcker ganska långt…

Någon sa; ”Jag vill ha kakan och äta den,
men du vill kanske inte bli uppäten?”
och det höll jag med om för jag tror att det kan göra ont och jag vill inte ha ont
en gång till.

Någon sa; ”Jag hade fel men jag är inte förvirrad längre
nu vet jag vad jag vill”
och jag kände mig så fantastiskt lurad just då
för i förrgår fanns jag ju alltid med i bilden och nu
nu finns jag inte alls,
som att någon tände eld på pappret jag var målad på och jag brann för fort,
liksom förkolnade redan innan elden riktigt hunnit ta sig.

Någon sa; ”Du får tycka att jag är ett as.
Det är okej.
Det är normalt och du kan till och med få slå mig
om det känns bättre”
men jag tyckte inte alls det skulle kännas bättre
för när man slår då känner man hud och när man känner hud då känner man doft och när man känner doft
då är man lite för nära.

Någon sa; ”Du är ett intressant folk”
men det var visst bara lögn för jag var en fantasi
i någon annans tankar
och inte ens som fantasi fick jag vara verklig
i mer än en månad.

Någon sa; ”Jag ville lära känna dig i förrgår
men motivationen för det rann av mig
till idag
och nu kommer jag inte att pendla mer,
jag har fått grepp om vad jag känner”
och jag förstod ingenting för hur kan man tappa motivationen
att lära känna någon
man påstår sig tycka om?