just nu finns världen som en fotnot till ett avslutat glas... dimman är vacker men den är inte äkta... enhandspoesi... den andra håller krampaktigt om en död flaska och jag förundras över det faktum att jag fortfarande kan stava till \"levnadsglad\"... go
Tveksamt klassificerad som poesi...
Mina tår nuddar marken
jag kan inte flyga
och om jag sträcker mig så långt upp jag kan
är jag ändå inte ens i närheten av månen
jag kan ramla utan att slå mig
gå upp i brygga om jag känner för det
jag väger några kilo över en tio procent av ett ton
och mina ögon sitter på vardera sidor av en näsa
jag har små normalstora händer med mikroskopiskt normalstora fingrar
när jag dricker för mycket blir jag mest trött
när jag dricker rätt mängd är jag nästan lite kul
men om jag dricker för lite så blir jag dehydrerad
storlek 43 till 44 i skor och har oftast strumpor mellan hud och skor
min tumme kan nudda alla fingrar på min hand
och, med hjälp av den andra handen, alla fingrar på bägge
klockan är kvart i två... vet du var du är?
kan du hitta dina kläder och kommer du ihåg vad som hände för två timmar sedan?
minnesluckor finns oftast av en väldigt bra anledning...
nej, ingen skrattade åt dig
fast många skrattade med dig åt dig
det värsta är nog ändå att du var ensam
hemma i ett litet rum av en ganska stor lägenhet
skrivande totalt opoetisk poesi
klockan tre minuter i två
en lördagsmorgon
/