Ditt rum står kvar som rekvisita på någon nedlagd teater;
Kollagen på väggarna, av dig som man, dig som kvinna
Dina sjuka låttexter, dina stråkinstrument
och barnmattan, och den självironiska plastfikusen
och tromafilmerna
och bögporr, rizzlor, jag hjärtar dig-muggen
Det är som att ingenting väcker dig,
bara själva hålet blir levande igen
och bottenlöst och hypnotiskt och

Jag har hunnit komma över vintern och bli kär en gång till
utan att prata med dig om det
Jag försökte berätta sist, inför rullatorfolket, inför patrasket,
försökte förklara att jag inte kan
och om Dublin, Paris och hyresavier
och spontana idéer som att han hade kunnat
flytta in om han inte orkar med familjen och han hade kunnat
pendla till jobbet och du hade sagt
\'herregud att du aldrig lär dig\' och du hade sagt
\'kom hit din lilla skit\'

Man kan liksom inte säga okej, nog för idag,
kan inte lägga lock på det som vrålar
fast den vrålar inte heller egentligen, den viskar
Viskar som ett mantra just när jag ska somna,
när det är tyst och tomt och jag koncentrerar mig på att inte koncentrera mig på dig
och på den inslagna tröjan med glitter jag gjorde i somras till oktober,
till födelsedagen ifall att du kom hem
och på augusti, och september när jag i ett nytt rus av katin brände paketet
och foton, och på att du aldrig blev 25.

Den, sorgen, är som misshandel i sig
och jag lovade att aldrig bli slagen igen och nu
slår du mig varenda dag
med det här,
med att du hade kunnat sitta på planet till Malmö
precis som han hade kunnat, eller jag på planet bort,
med att du nästan hånler någonstans
när jag måste säga ah, javisst ja
varje gång jag tänker ringa dig
slår du mig.

Det är bara det att jag, jag
är rädd för att prata och för att vara tyst
och för att förstå eller missförstå, och
för att ha sex utan kärlek och för att ha kärlek
och för att inte ha kärlek eller ha
fel skor eller hår eller filter.
Och jag gillar mig men jag tål mig inte,
det var där du kom in och älskade mig ändå,
och jag är rädd för att sånt inte kommer i repris,
och jag vet inte hur man får vänner
eller hur man behåller dem,
eller hur jag ska äta eller vad eller när,
eller hur man behåller det,
och jag kan inte hålla mig ren
och jag kan inte hålla mig hel, det mest basala
som att sova och bo och andas,
och det är det jag behöver dig till,
inte till att fixa men att göra sällskap,
för du visste heller aldrig hur
varför, var, när, vad eller vem.
Och se hur det gick, vem du blev,
du blev aldrig 25.