ANNA

Jag vaknar av att grannen dunkar i väggen och deras löjliga hund gläfser. Det är fortfarande mörkt ute och det känns som mitt i natten. Men klockradions röda siffror visar 06.43. Kvart i sju.... Mitt huvud känns blytungt men ingen huvudvärk än. Jag är väl inte nykter.

Lova tittar hoppfullt upp från sin korg när hon upptäcker att jag är vaken.

”Nej” stönar jag fram så bestämt jag kan, ”Du får vänta”.

Hon suckar lite besviket och bökar in huvudet under svansen igen.

Ångesten hotar att kasta sig över mig. Jag vill inte tänka. Jag vill inte inse att jag inte kommer ihåg hur jag kom isäng eller vad jag gjorde de sista timmarna innan jag slocknade. Täcket överhuvudet... Somna om, somna om, snälla! Men obehaget och rastlösheten har redan fått fäste och svetten bryter fram. Jag kastar av mig täcket men fryser genast och drar det över mig igen. Huvudet börjar dunka.

Snälla Gud, låt mig somna om! Hur många timmar har jag sovit? Sista gången jag minns att jag tittade på klockan så var den.... två. Vad gjorde jag då? Chattade på lycos. Om vad? Med vem?

Huvudvärken blir allt häftigare och jag famlar i översta lådan efter magnecyl. Men inget vattenglas står på sängbordet, så jag måste tvinga mig ur sängen. Lika bra det, jag är så rastlös att det kryper i hela kroppen. Köket ser för jävligt ut. Ölburkar och flaskor om vartannat. Disk överallt och intorkad köttfärs i stekpannan. Brödrosten är framdragen och det är svartbrända smulor över hela bordet. Smöret och osten står kvar på bordet. Påminnelser om nattens fyllehunger. Illamåendet sköljer över mig men jag håller det tillbaka. Jag orkar ta me fan inte spy!

Det är motigt att få ner den sträva magnecylen och vattnet smakar äckligt men till slut glider tabletterna ner. En liten lättnad. Magnecylen hjälper alltid, det vet jag. Om nån timme så är i alla fall huvudvärken borta.

Lova har följt efter mig ut i köket och hon tittar uppmärksamt på mig. Bekymrat får jag för mig.

”Lilla gumman” hesar jag fram och klappar det lurviga huvudet. ”Matte mår inget vidare du.”

Hon slickar mig tröstande på handen och jag sjunker ner på en köksstol med vattenglaset framför mig. Illamåendet gör att jag måste dricka i små klunkar men samtidigt är jag otroligt törstig och kroppen tycks skrika efter vätska. Varför i helvete utsätter jag mig för det här? Är det värt det? Hade jag roligt igår? Tja... När hade jag överhuvudtaget roligt senast? Men jag hade i alla fall inte ångest. Och en kväll utan ångest är värd ganska stora uppoffringar. Men det är olustigt när man inte minns hur natten slutade. Om man har suttit och messat med nån privat och varit pinsam.... Usch! Jag får kolla messenger lite senare. När jag mår bättre. När jag kan bära att jag varit pinsam och packad.

Jag hasar mig in i vardagsrummet, sätter på
tvn och hänger framför nyhetsmorgon i nån timme tills huvudvärken har släppt. Lova ligger tålmodigt brevid mig i soffan med huvudet i mitt knä. Hon vet att snart kommer de magiska orden från matte. De som börjar med ”Ska vi....” De kommer alltid förr eller senare, oavsett hur bakfull matte är, det vet hon. Hon har sett matte bakis många gånger.

När huvudvärken släpper blir jag dåsig och lyckas somna i soffan. Gud, vilken befrielse att somna bort från allting. Från bakfylla, ångest, och det innehållslösa jävla livet.

Jag vaknar av Lovas kalla nos mot min näsa. Nu vill hon inte vänta längre. Det är ljust ute och hon vet att det är dags för morgonpromenaden. Hon tycks ha en inbyggd klocka som aldrig slår fel.

”jaja” muttrar jag och kämpar mig upp ur den välsignade sömnen. Lika bra att få det gjort.

Ute är det snö och alldeles för ljust för mina ögon. Trots att det är grått och mulet blir jag nästan bländad. Lova drar i kopplet, vill komma fram till hagen där jag släpper henne varje morgon.

Jag ber en bön att vi inte ska träffa på några andra hundar med hussar och mattar i släptåg men det gör vi förstås. I hagen finns både labradoren Selma och schäfern Musse och Lova rusar iväg med dem i vild glädje medan jag tvingas stå kvar med en matte och en husse som jag inte vet namnet på men som förväntar sig lite trevligt småprat. Det är en vanlig Onsdagmorgon och folk förväntar sig inte att man är bakfull. Det är blåsigt i hagen och därför helt legitimt att dra upp kapuchongen över huvudet, tack och lov. Den döljer åtminstone mitt smutsiga oborstade hår och lite av ansiktets bleka trötthet. Hoppas jag i alla fall. Vi pratar om hur bra det är att vi har den här hagen där våra hundar kan leka, om att Musse varit sjuk och fått medicin mot hosta, om att Selma är så rädd för fyrverkerier och hur ska det gå, nu när julen närmar sig. Jag berättar att jag har hört talas om halsband man kan köpa som utsöndrar lugnande hormoner och de blir mycket intresserade och jag försöker låta samlad och pigg medan jag helst skulle vilja sjunka ner i snön och bara somna. De pratar om julen och jag vill verkligen Inte Prata Om Julen, Inte Ens Tänka På Den Förbannade Julen och när Lova kommer springande för att få godis, så kopplar jag henne och säger att det är dags för frukost. Vi säger hej då och jag kan inte komma hem fort nog. Lova verkar trött och nöjd och jag vet att hon kommer att låta mig sova ända till eftermiddagen nu.


Framåt kvällen har jag piggnat till så pass mycket att jag klarar av att gå in på msn messenger för att kolla om jag har sagt för mycket eller för fel saker till någon. Jag har en lång rad kontakter på msn. Personer som jag aldrig har träffat. Män som jag aldrig har träffat och aldrig kommer att träffa. Men det har jag förstås inte sagt till dem. Män med vilka jag lever mina olika låtsasliv, en del bitvis sanna och en del helt och hållet uppdiktade. De helt och hållet uppdiktade är de roligaste. Men samtidigt också de som väcker mest ångest. Kanske för att diskrepansen till mitt vanliga liv är störst där. Eller för att det är där jag löper störst risk att falla igenom i fyllan och villan.

Det har hänt. Plötsligt har jag blivit så trött på mina påhittade liv, på mina absurda lögner och låtsade känslor. Plötsligt har den alldeles förfärande Tomheten i vad jag håller på med övermannat mig och Sanningen slagit ner i medvetandet med full kraft. Och då har jag erkänt alltihop. Att allt jag sagt om mig själv: Hur jag ser ut, hur gammal jag är, vad jag jobbar med, min levnadshistoria, min nuvarande livssituation... bara är påhittat. Att personen de gillar så mycket och i värsta fall inbillar sig att de är förälskade i, faktiskt inte finns. Men längre än så går jag inte. Jag talar om att jag har ljugit men jag berättar aldrig vem jag faktiskt är.

Reaktionerna brukar vara likartade. Först förnekelse: de tror (hoppas) att jag bara driver med dem. Efter några minuters tvivel slår sedan insikten ner att de har blivit fullständigt grundlurade, manipulerade ända in i hjärtat, ända in i det mest privata. Då blir de rasande. De anklagar mig för att vara empatilös, psykopat, genuint ond, en manipulerande häxa och så vidare. Jag kan inte annat än att hålla med. Det får väl sägas till mitt försvar ändå att jag låter dem hållas en bra stund innan jag blockerar dem.

Det händer att jag får dåligt samvete. Men det brukar gå lätt att slå bort. De får väl skylla sig själva de idioterna om de tror att de kan lita på en person de aldrig har träffat, en person som befinner sig i en helt annan del av Sverige, eller en helt annan del av världen. Och förälska sig dessutom. Hur kan man förälska sig i någon man aldrig har träffat? Det är ju löjligt!

Hur allvarligt det nu är med den där förälskelsen. En del av mina blockerade kontakter har jag sett i olika chattrum där jag gått in under ett annat nick och de har haft fullt upp att ragga nya tjejer. Det har till och med hänt att de har lagt an på mig igen, men så långt har jag aldrig låtit det gå.

Det händer också ofta att jag tröttnar på mina kontakter utan att ha talat om sanningen för dem. Då bara blockerar jag dem och försvinner ur deras liv. Det händer för övrigt att de gör så med mig också. Det tillhör villkoren i cybervärlden. Ena ögonblicket finns man, i nästa är man försvunnen.

Det är en sådan enkel, okomplicerad tillvaro.

Jag kollar mina meddelandeloggar på messenger ( Det är en nästan absurd möjlighet, detta att kunna gå tillbaka till natten innan och se ord för ord vad som sades från båda håll.) och ser att jag bara har pratat med två personer där under natten. När jag ser det framför mig, så minns jag nu att jag pratade med dem. Brian från Newcastle och Hasse i Västerås. Men vad vi har pratat om kan jag inte dra mig till minnes alls, så det är med bävan som jag scrollar igenom loggarna. Efter en stund konstaterar jag att jag har hållt mig i skinnet. Med Brian har jag mest pratat rockmusik, vilket inte är förvånande eftersom vi fick kontakt med varandra i ett chattrum för frågesport, och ämnet var 70-tals rock.

Dessutom har han försökt förklara för mig hur man tillagar yorkshirepudding. Jag verkar klar och redig under hela konversationen, vilket alltid förvånar mig dagen efter. Hur kan man vara så packad att man inte minns efteråt vad man har pratat om, men ändå hänga med i konversationen utan problem och verka helt samlad? Fast på slutet blir det mer och mer felstavningar.

Det känns skönt att jag kan fortsätta prata med Brian. Det brukar bli lättsamma och glada konversationer, och han har inte kommit dragandes med någon jobbig känslosamhet. Han brukar heller aldrig ställa särskilt personliga frågor, så jag behöver sällan täcka upp det jag första gången ljög ihop om mitt liv. Att jag är en 35-årig sjuksköterska som jobbar på barnonkologen bland annat.
Efter en första fråga om det inte var väldigt psykiskt påfrestande, så har han inte ställt fler frågor om det. De flesta gör inte det. Jag vet, för just den lögnen är en av mina vanligaste.

Jag ljuger i allmänhet bara om sådant jag har möjlighet att täcka upp om det kommer följdfrågor. I det avseendet är jag bra mycket smartare än min pappa. Han ljuger om att han har sjungit duett med Frank Sinatra eller vunnit tio miljoner på hästar eller har femtioelva dödliga sjukdomar.
Själv ljuger jag om trovärdigare saker. Jag skulle inte sitta o ljuga om att jag var hjärnkirurg eller kärnfysiker till exempel. Eller en vanlig ensamstående tvåbarnsmamma. Inte en gift heller för den delen.


Konversationen med Hasse har börjat senare, de löper parallellt någon timme, innan Brian säger godnatt, och sedan har jag pratat ytterligare en timme med Hasse. Och här ser det värre ut... En del osammanhängande kommentarer, ideliga felstavningar, avbrott när jag är på toaletten m m. Tack vare de där avbrotten har det tack och lov inte blivit så mycket sagt dock. Men det som står där räcker. Hasse vill ha mitt telefonnummer. Och han vill träffa mig. Redan! Annars brukar det dröja några veckor åtminstone innan det första förslaget kommer, men Hasse har bråttom. Vi har bara pratat på tumanhand några gånger. Jag har knappt ens hunnit hitta på ett låtsasscenario kring mig själv. Bara att jag jobbar som receptionist på polishuset och är 28 år. Och så har han fått ett foto. Fast inte på mig förstås. Det får aldrig någon.

Jag har värjt mig med de vanliga undanflykterna ”Jag vill ta det lugnt”, ”Jag vill lära känna dig lite bättre först” etc, men han är påstridig. Så påstridig att jag har lämnat konversationen utan att ens säga hej då. Och när jag kollar i messenger listan, så mycket riktigt: Han är borttagen.

”Skyll dig själv, jävla tjatpelle” säger jag högt för mig själv, loggar ut och kryper isäng. Trots att jag har sovit halva dagen, så är jag dödstrött redan vid tiotiden och jag ser fram emot att somna omedelbart, utan grubbel och känslor som tränger sig på.

Utan Felicias mörkblå, förebrående ögon.





MONICA

Inatt ringde pappa och väckte mig igen. Jag har sagt till honom tusen gånger att han ska ge fan i att ringa och väcka mig på nätterna, men så fort han fyllnat till glömmer han bort det och ringer ändå.
Och så följer det sedvanliga fabulerandet om alla kändisar han umgås med – den här gången var det Sven-Bertil Taube minsann. Och de hade varit på efterfest hos Sven-Bertil och där hade det varit en amerikansk miljonärska på besök som hade försökt ragga upp honom. Jag fattar inte hur han funkar. Trots att han vet att jag vet att han ljuger så går han på i ullstrumporna ändå.

Sedan följde det lika sedvanliga tjatet om hur synd det är honom, om alla obotliga sjukdomar han har, om alla elaka läkare som inget förstår och slutklämmen var lika förutsägbar: Kan du låna mig några hundra tills nästa vecka? Jag kan komma förbi i morgonbitti och hämta dem.

”Pappa, du är redan skyldig mig över 1500” svarade jag. Du kan ju börja med att betala tillbaka dem, innan du vill låna pengar igen.”
Då blev han förbannad och slängde på luren.

När jag vände mig om för att somna om, såg jag att Stefan låg och tittade på mig.

”Förlåt” viskade jag, ”det var inte meningen att väcka dig.”

Han gäspade och skakade på huvudet. ”Du kan inte låta honom hålla på så där. Han ringer ju var och varannan natt numer. Vi får dra ur jacket på nätterna.”

”Nej” invände jag, ”det kan vi inte göra”.

”Och varför inte då” invände Stefan, precis som jag hade vetat att han skulle göra, men jag hade inget svar.
”För att han är ensam och olycklig” ville jag säga, men det skulle Stefan bara hånskratta åt.

”För att han är ensam och olycklig” sa jag och Stefan hånskrattade.

”Och vems fel är det att han är ensam och olycklig då?” nästan fräste han fram. ”Är det nån som har sig själv att skylla, så är det väl han!”

Jag suckade. Visst, så var det ju.

”Snälla, kan vi sova nu? Vi ska upp om några timmar.”

Jag vände ryggen mot honom och släckte sänglampan. Han svarade inte men efter några minuter började han snarka. Själv låg jag vaken och tänkte på min stackars ensamma, olyckliga och försupna pappa. Och på min stackars ensamma och olyckliga mamma. Och på min ensamma, olyckliga syster. Och på min olyckliga dotter. Och på den stundande julen som tornade upp sig som ett riktigt orosmoln på den svarta decemberhimlen. Mammas 60 årsdag. Och som vanligt när någon fyller jämt, tvingar oss konventionen att samlas till kalas. Hela släkten. Hela jävla släkten!


Mostrar, morbröder, kusiner och kusinbarn. Och Anna. Och pappa. Det är helt otroligt att hon har bestämt att han ska vara med. Efter det som hände när hon fyllde 50, borde hon ha lärt sig en läxa, men min kära mamma är i vissa fall helt oförmögen att lära sig läxor. Det hon inte vill inse, blundar hon för bara. Annas förtvivlan viftar hon bort med ett lätt ”det var ju så länge sen” och pappas alkoholism förklarar hon med att ”alla karlar tar sig ju ett glas ibland”. Att han tog sig så många glas att äktenskapet sprack och familjen splittrades i omgångar verkar hon ha förträngt. Hur det nu är möjligt. Anna och jag har i alla fall inte lyckats förtränga det. Och säkert inte Henrik heller, även om han aldrig sa ett ord om sitt fosterhem.


Jag rycker till när någon plötsligt lägger handen på min axel.

”Monica” säger Kerstin, ”sitter du här inne och gömmer dig?

”jag.. Jag har håltimme” stammar jag fram som om hon hade kommit på mig med att göra något otillåtet. ”Jag skulle hämta några lexikon till Engelskan nästa timme...

Jag reser mig hastigt från fåtöljen jag suttit och halvsovit i och börjar förvirrat leta bland bokhyllorna.

Kerstin tittar på mig med en blandning av oro och nyfikenhet.

”Hur mår du egentligen? Du ser trött ut.”

”Ingen fara” mumlar jag till svar. Jag sov lite dåligt inatt bara.

”Är det nåt särskilt?”

”Nej då, allt är okej.”

Förutom att min alkoholiserade pappa terroriserar mig på nätterna, min man ser på mig med avsmak numer, min dotter stänger in sig i badrummet och gråter och vägrar berätta vad som är fel, min syster lägger på luren när jag ringer och jag tror jag har en tumör i magen. Skulle jag kunna ha sagt. Men skulle jag aldrig säga.

Jag ser på klockan. Det är en kvart kvar till lektionen börjar.

”Oj då, dags att göra skäl för lönen” ler jag ursäktande och smiter snabbt förbi henne ut i
korridoren.

Eleverna i klass 8 C ser trötta och bleka ut. De behöver uppenbarligen jullovet lika mycket som jag.

”Håll ut... Det är bara två veckor kvar nu” säger jag uppmuntrande till dem och tänker i samma stund att så ska man väl inte säga till sina elever... ”Håll ut”. Som om skoltiden bara handlar om att hålla ut!

Men eleverna ser uppskattande på mig och sätter utan större protester igång med dagens översättningsuppgift. Själv sätter jag mig vid katedern och går igenom ärendena som ska dras i kollegiet på kvällen. De är som vanligt alldeles för många och flera av dem kommer att leda till ett oändligt tjafsande , det vet jag redan nu. Solveig och hennes grupp kommer att argumentera för en ståndpunkt och David med sina supportrar kommer att tycka tvärtom. Och jag, som kollegiets ordförande kommer att få skulden för att kollegiet som vanligt drar över tiden.

Dagen kommer aldrig att ta slut.

”Fröken, jag hittar inte det här ordet i lexikonet!”

Det är David som avbryter mina tankar. Han och några till i klassen envisas med att kalla mig ”Fröken” trots att de flesta säger ”Monica” och det gör mig alltid lite rörd.

”Vilket ord?” frågar jag.

”Det här... Jag kan knappt uttala det... kons... koin...”

”Coincidence” säger Jenny som sitter brevid honom med perfekt uttal. ”Och det betyder tillfällighet.”

Båda hon och David tittar på mig för att få bekräftat att hon har rätt och jag nickar instämmande.

”Helt riktigt Jenny.”

Jag försöker låta berömmande men har svårt att låta det gå fram. Jag är så trött på hennes besserwisserattityd och hennes sätt att alltid häva ur sig svar på frågor, vare sig hon är tillfrågad eller ej. Hon tycks ha ett osläckligt behov av att få visa sig duktig och få beröm och det sker alltsom oftast på någon annan elevs bekostnad. Någon som får sitta där och känna sig mindre duktig, mindre smart. Jag har flera gånger bett henne att vänta med att svara tills hon får frågan, men det tycks inte hjälpa. Men David verkar inte reagera nämnvärt.

”Coincidence” upprepar han godmodigt och nästan perfekt. ”Vilken coincidence att just du visste det Jenny!” fortsätter han och grabbarna bakom honom flinar. Jenny ler tillbaka. Ett leende fullt av förakt.

”Så, så” förmanar jag, ”fortsätt med uppgiften nu!”

Jenny vänder blicken mot mig. Och jag vet inte om jag inbillar mig men jag tycker att hon fortfarande ler föraktfullt.

Jag tittar besvärat ner i mina kollegiepapper igen. Det är en dödssynd att tycka illa om en elev, men godegud vad jag avskyr den där ungen!