Han står på verandan och tittar på henne, där hon sitter på sin vanliga plats i trädgården, en kopp kaffe i ena handen, en bok i den andra. Solen skiner på henne och får hennes röda hår att skimra som polerad koppar. Hon är klädd i en kort vit kjol och ett åtsittande tillika vitt linne, som kontrasterar ljuvligt mot hennes brunbrända hud. Som vanligt på sommaren bär hon ingen BH och han kan se hennes bröstvårtor avteckna sig under linnet. Han vill ha henne! Han vill ha henne varje gång han ser på henne. Hur härligt skulle det inte vara att gå fram till henne, ställa sig bakom solstolen, lägga sina händer runt hennes mjuka bröst, känna bröstvårtorna styvna, luta sig ner och kyssa hennes nacke ….

Som om hon känner hans blick, vänder hon på huvudet och ser på honom. Rakt på honom. Hon bär solglasögon, men han vet det ändå; Det finns ingen kärlek i de där blå ögonen som betraktar honom. På sin höjd uttrycker de likgiltighet. Hon ler inte.
Återigen känner han den döende rosens taggar pressa mot hjärtat som förvandlas till en skrämd, darrande liten fågel i hans bröst. Ty hans hjärta har för länge sedan insett det hans hjärna vägrar att erkänna: Hon kommer att lämna honom. Vilken dag som helst nu, kommer hon att säga att förhållandet är över och att hon vill att han ska flytta.

Hon ser på honom som om hon väntar på att han ska säga något, men när han inte hitttar något att säga, återvänder hennes blick till boken.
I hans huvud bultar orden om och om igen: Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig … men han kan inte förmå sig att säga de orden högt längre. Smärtan som följer på hennes reaktion är för mycket för honom; ögonen som hastigt viker undan, ett snabbt leende och sedan … tystnad.

Hur hände det här? När och varför? Hon var en gång i tiden så förälskad i honom, det vet han. Hon brukade le mot honom, alltid, med de där blå ögonen så fulla av kärlek att han nästan drunknade i dem. Så fulla av kärlek och passion varje gång hon såg på honom. Och när han kom nära henne brukade hon lägga undan vadän hon höll på med och bara hänge sig åt hans kyssar och smekningar. Han sluter ögonen och minns den där upphetsande känslan av att vara oemotståndlig för henne. Känslan av att äga hennes kropp, känslan av makt när han fick henne skrika av lust. Hela hennes kropp var ett intrument av njutning som han hade ensamrätt på. Och han spelade detta instrument om och om igen… kunde inte få nog. Det var en tid då ordet ”NEJ” inte existerade mellan dem. Nu tycks det vara det enda ord som existerar.

Han ser hur hon lägger undan boken, sträcker på sin långa slanka kropp likt en katt, reser sig och börjar gå mot honom.

”Du, ska vi inte åka och bada?” frågar hon medan hon tar av sig solglasögonen.
Hon stannar rakt framför honom, gör inget försök att röra vid honom, bara står där Lång, solbränd, smal och så sexig, bara står hon där och väntar på hans svar.

Han kan inte hjälpa det. Hans blick vandrar automatiskt till hennes bröst, till bröstvårtorna som alltid tycks vara styva. Han vet att han inte borde, men gör det ändå. Sträcker ut ena handen, lägger den mot hennes mjuka bröst, kramar lite, känner bröstvårtan kittla mot handflatan och han får genast stånd.
”Vi kan väl stanna hemma och älska istället” svarar han. Försöker få det att låta som om han skämtar, hoppas innerligt på en positiv respons.

Och där är den: Ögonblickligen. Isen I Hennes Ögon. Med en irriterad min, sliter hon undan hans hand.
”va faaaaaaan, tänker du aldrig på något annat?”
Rösten kall, knivskarp.
Den lilla fågeln i hans bröst rycker av smärta. Han ler ett krystat leende.
”Skojade ju bara fattar du väl! Nu åker vi och badar.”