Sanna står i hallen och kammar sitt ljusa, lockiga hår från ansiktet för att dölja sina utstående öron. Hon står framför spegeln och betraktar sig själv – sina blåa ögon och sin runda näsa som hon ärvt av mormor. Hon betraktar sin kropp med avsky – med avsmak. Hon tittar på armarna som är fulla av sår. Sår som aldrig läker. Hon tänker på alla tårar som hon dränkt i blod. Hon tittar på sin hjärtformade mun och på sin magra kropp. Sanna var populärast bland killarna i klassen. Ja, bland tjejerna också. Enligt dem var hon skolans snyggaste tjej, men den bild spegeln visar är en annan: hon ser en ödla, en kameleont som anpassar sig efter omgivningen. Hon ser sig själv i spegel en sista gång och går sedan upp för trapporna som leder tillsovrummet. Hon går sakta… tyst. Hon vill inte väcka pappa. Den enda gång hon tycker om honom är när han sover, kanske inte ens då. Sanna går in i sitt rum och sätter sig vid det stökiga skrivbordet. Här ligger alltifrån matteböcker till gamla äppelskruttar. Det värsta hon vet är att städa. Efter en stund plockar Sanna fram en liten orangefärgad bok ur en av skrivbordslådorna. Det är hennes gamla dagbok. Hon öppnar den och hittar längst ner en text, skriven med stora svarta bokstäver: ”MAMMA OCH JAG HAR BRÅKAT… IGEN. JAG HATAR HENNE, VILL ATT HON SKA DÖ!” Sanna börjar gråta.
Hon ville inte att mamma skulle dö, hon var bara väldigt arg just då. Sannas gamla önskan gick i uppfyllelse. Mamma dog i en fruktansvärd bilolycka några månader senare. Sanna hade aldrig hunnit förklara hur mycket hon egentligen älskade sin mor. Hon hade aldrig berättat att hon såg upp till henne. Sanna ville bli precis som hon: stark och självsäker. Hjärtat värker när hon tänker tillbaka på allt som varit. På alla bråk och missförstånd. På all lycka. Mamma var den som var där när hon tog sina första steg. Mamma var där när Sanna sa sina första ord. Hon var den första som visade henne regnbågen och dess fagra färger. Gult, rött och blått. Hjärtat värker, och det är därför hon gör det… skär sig själv. Smärtan får henne att glömma. Hon ersätter sin inre smärta med en yttre som hon just då tror att hon kan kontrollera, och det lugnar henne. Hon skär sig för att överleva. Varför hör ingen hennes rop på hjälp?
Med tunga steg går hon bort till sin säng och kryper ner under täcket. Hon lyssnar till tårarna som landar på kudden. Hon lyssnar till regnet som faller utanför.
Hur kunde hon lämna mig med honom? Med pappa. Nu vill jag att han ska dö. Och om jag önskar riktigt, riktigt hårt. Går han bort då? Jag somnar till slut. Jag beger mig till drömmarnas land. Till ett land där mamma fortfarande lever. Till ett land där bara mamma, Filip, Anton och jag existerar. Jag älskar dem: Filip och Anton. Utan dem vet jag inte var jag skulle vara idag. Men de vet inte, ingen vet. Ingen vet historien om mig och pappa. Och ingen ska någonsin få veta heller, för då kommer Filip och Anton att dö. Min bästis Emma kommer också att dö då. Det har han sagt. Pappa.