En gång i en dröm var jag framgångsrik och vacker. Skrattade åt folket på centralstationen som aldrig uppnådde min charm. Jag var flickan i guldbruna lockar och med de där ögonen som la alla pusselbitar på plats. Jag var hon som glädje sig av livet. Hon som aldrig låg sömnlös när natten trängde på. Jag såg ljuset i varje mening och min bakgrund var vit, vit som snön när den skimrar i morgon ljuset. Jag skrattade åt döden och levde vidare i harmoni. I varje steg färgades marken till guld och fåglarna sjöng en sång om kärlek. Men när en kall december natt tog fart låg jag plötsligt i min säng med morgonljuset stickandes i ögonen från glipan mellan gardinerna. Det var då jag insåg att allt var bara en dröm och att fåglarna inte alls sjöng om kärlek, de sjöng om min död.