Det är inte lätt att gå med på att dö
och helt och hållet lägga om kursen.
Vem skulle vilja avstå från sin taktpinne
just när man upptäckt dess förtrollning.
Större, starkare,
yngre, rikare!
Den takten faller sig helt naturlig för mig,
jag har högtflygande planer,
felaktiga och främmande,
billiga och låga.

Men det kommer en tid, den är redan inne
när narren suckande tvingas medge:
majestätet går inte alls med på
att dansa i min takt.
Jag har viftat helt i onödan
dåraktigt fäktat i luften,
fast det är åratal sedan
det överhuvudtaget satt några musiker i staden.

Detta är början
på narrens färd mot döden.
Men inte mot den död
som leder till förödelse
utan mot den
som leder till livet.

För det är så sant som det är sagt
att den största av alla sånger,
den som ljuder stilla i vårt inre
och som vårt djup så ömsint besjunger,
förblir ohörd av alla dem
som så bistert marscherar i takt.

Vilken dåre jag varit
som inte förmått begripa
att det inte finns någonting bättre
än att dö omfamnad av kärleken.
Betydligt svårare då att sätta sig på tvären
eller själv streta på i majestätets roll.

Kärleken dödar med ömhet,
den knutna näven öppnar sig lite i sänder
och släpper greppet om
allt man ängsligt klamrat sig fast vid.
När man väl lärt sig känna tillit
och ger sig hän åt livet
finns det ingenting större
än att dö bort helt och hållet.

Den som ger efter för den ljuva döden
märker i sinom tid
att det inte alls finns någon död.
Att det är vi själva som skapar vår egen död,
vi själva som håller tillbaka vårt eget liv.

Tommy Hellsten, \"Förändring\"