På en gul lapp med sotig blyerts i skolkorridoren hittade någon något jag skrev en gång;

Hur är en människa uppbyggd?
Är man hel, halv eller ett pussel? Behöver man verkligen en annan människa för att känna sig fullständig, är det okej att tycka att folk som hävdar det är löjliga? Är man en liten människa då? Borde man hitta sig själv först innan man älskar någon annan? Är det inte okej att älska om man fortfarande är vilse? Skär det i bröstkorgen att hävda sin rättighet? Skär det i bröstkorgen att skrika? Skär det i armarna om man låter bli?


Jag vet att jag heter Ebba och att jag har råttfärgat hår, gråblå ögon och väldigt blek hy. Mina ögonfransar är kortare än de flestas men mitt hår är i alla fall väldigt långt, når nästan ända ner till midjan. Jag brukar fläta in lila pärlor i det.
Jag vet också att jag är sexton och ett halvt år gammal och att jag hade en kaninunge en gång när jag var liten, men den dog av en konstig sjukdom som gjorde att tänderna aldrig slutade växa. Jag stannade hemma en dag från skolan när den hade dött. Drack varm choklad och lämnade aldrig sängen. Många dagar har förflutit sen den dagen, jag vet inte varför jag kommer ihåg den så väl. Många gånger har jag varit ute i solen på stränder och lekt med sand och många gånger har jag lekt med barbiedockor på våran gröna baksida, många gånger har jag gått ute när det regnat och vägrat komma in, många gånger har jag varit otroligt dramatisk för ett barn och vandrat gata upp och gata ner i tunn klänning när det ösregnade.
Bara för att.

Jag vet också att jag har cancer, eller, mitt blod har cancer.
\"Du har leukemi, Ebba.\" Så sa min läkare. Undrade om jag ville ha något piller. Jag hade bara tittat på honom. Fotot på hans skrivbord som föreställde ett flygplan.
Mamma hade börjat gråta. Jag hade tittat förundrat på henne. Hon hade aldrig gråtit inför mig förut. Hon är vacker, min mamma. Läkaren hade försökt få ögonkontakt med mig, jag var medveten om det, men jag ville inte.
\"Du är så ung än. Det finns många vägar kvar att gå.\"
Om det inte var mig det gällde utan om jag bara suttit hemma och sett en likadan situation på tv skulle jag ha skrattat åt hans hollywoodattityd.
Men när jag blundade och öppnade ögonen igen så var jag fortfarande kvar.
Sedan hade han pratat en hel massa om behandlingar och mediciner och längd och vikt och gener och hans vita rock och rummets vita väggar hade tagit sig in mig och tvångsmålat min själ. Alldeles, alldeles vit. Som iskall eld.
Mammas hand hade greppat min, jag försökte inte trösta henne. Ville att hon skulle sluta. Att hon skulle le.

När vi satt i bilen på vägen hem hade mamma hulkat och snorat som ett litet barn, och ratten hade blivit halkig när hon hela tiden drog handen under sin snoriga näsa.
När vi slirade över vägen så körde vi på en fågel. När den dog så sattes radion igång, jag reflekterade inte över hur den kunde starta så där utan att någon rört den. Den spelade \"Don’t panic\" med Coldplay. Allting hade plötsligt blivit akustiskt. Den regnsvarta vägen, bilens fönster med alla rinnande regndroppar på som letade sig horisontalt längs rutan, människorna som sprang förbi utanför, alla paraplyn som slet sig. Alla paraplyn hade varit röda. Jag kände ingenting för beskedet jag just fått, kände ingenting för mammas tårar, kände ingenting för alla våldtäkter och all misshandel och alla mord i tidningen, kände ingenting, ingenting. Ingenting utom de där naglarna som grävde i min bröstkorg som när man gräver en grav, skyfflade upp mina känslor och mitt hopp som jord, ersatte det med mörker. Bara om jag verkligen ansträngde mig kunde jag höra ett svagt eko av den döda fågelns hjärtslag, någonstans inne i mig själv. Handen som naglarna tillhörde placerade den döda fågeln i mitt bröst, och lät mig vara sen. Skyfflade inte över hålet igen, så det började blöda. Kraftigt kom blodet, jag hann inte ens blinka. Som ett skyfall i min kropp.

Nästa dag gick jag till skolan. Eller gick och gick, jag flöt mer.
Följde med vattnet på gatorna som blivit av regnet. Mina tygskor blev mjuka som papper, lika lätta att riva sönder.
Mamma hade ringt till skolan, lärarna visste om. Visste om mig. Jag kunde se det framför mig, lärarrummet med de mörkblå möblerna. Kaffemaskinen, skålarna med frukt i. Glasögonen och alla gula mappar i hyllorna. Hur telefonen plötsligt ringt.
Hur Anna, svenskaläraren, hade rest sig eftersom ingen annan ville (de fikade, fikar alltid), hur hon svarat med sin vanliga röst. Sedan, hur hennes ansikte bytt skepnad, hur hon lagt på luren. Nästan missat klykan. Sättet hon satte sig ner igen på.
Alla undrade, alla fick veta. Någon spillde kaffe. Men det var nog inte på grund av mig, de gör det ibland bara. Ganska ofta. Lärare är så stressade.

Torsdag morgon. Eleverna i skolan, stjärnorna bakom molnen. Den döda fågeln i mitt bröst, jag tyckte den luktade så oerhört, avslöjade allt som ruttnade i mig. Men kanske var det bara jag som inbillade mig.
Jag sätter mig nästan alltid på samma plats i klassrummet. Längst till vänster, nära tavlan. Många var förkylda, tomma platser. Ingen räddande ängel i taket som kastade ner någon stege i pärlemor till mig.
Svenskalektion, prassel mellan blad. Poesi. Uppgiften var att analysera texten i \"Blå himmel blues\" av Joakim Thåström. Lite roligt, jag hade hört den låten dagen innan i en skivaffär.
Minns hur den fått mig att luta mig mot väggen och lyssna intensivt.

\"Jag älskar skuggan på blå himlen bar
Jag går dit och dör en bit, en bit varje dag
Här dansar oskulden som glittrande guld
bland trasiga hjärtan dränkta i skuld
Här kan man andas
om du glömt bort
hur man andas
Här kan man älska
om du glömt bort
hur man älskar
Jag älskar fablernas månskenscafé
här i gråterskornas kvarter
Jag sköljer ner alla vintrar som vart
här e synden en ovärderlig skatt\"

Orden är så vackra att de får samma effekt som sabelhugg i mellangärdet. Mina tårkanaler hettar till, som om en rännil av eld far genom dem. Min näthinna ska just till att vävas in i en kokong av emotionellt regn, när Annas röst höjer sig över mig som ett paraply:
- Ebba!
En virvel rör sig i magen, så där som det kan göra när man blir avbruten i någonting affektivt och omvälvande. Jag tittar upp.
- Mhm?
Anna har en vit tröja på sig, omedvetet rynkar jag näsan en aning åt ljuset.
– Jag frågade dig vad du kommit fram till.
– Jasså.. jag vet inte riktigt, men den är väldigt vacker.
Jag tycker plötsligt att hon tittar väldigt länge på mig. Hon slutar inte. Hennes blick är forskande, försiktig och medveten på samma gång. Obarmhärtigt utredande. Henne hurrikanblå ögon borrar sig in, nej mot mig, som giriga hundar som försöker få upp en dörr. Känner mig som kaninen bakom dörren, i en mörk källare, som blir mörkare ju längre in man går. Skrämd och med darriga ben får hon mig att backa längre in. Längre ner. Mörkret. Ekot. Fågeln. Jag får för mig att jag känner vinddraget från något som flyger förbi. Ett sus. Så släpper hon mig plötsligt.
– Sara och Erik var ju inne på att första stycket symboliserar.. Hennes röst tonar bort, jag slappnar av. Musklerna i nacken spränger. \"..här kan man andas
om du glömt bort
hur man andas
Här kan man älska
om du glömt bort
hur man älskar\"

På min väg hem hände det igen. Löven som hängde döende från trädgrenarna, solen som fick asfalten att glittra, allting blev akustiskt. Någon drog med min rädsla som ett plektrum över sex stycken strängar vars ljud gjorde mina andetag till handgranater, fritt fram för vem som helst att kasta. Jag gick hemåt med musiken runt om kring mig, och med detonerande granater i bröstet. Till slut i samma takt som hjärtslagen. Var finns fablernas månskenscafé?

Och så var det ju det här med maten. Aptiten kommer och går som den vill. Mamma tittar på mig som en general, men hennes fasad fungerar inte på mig. Jag vet att den kan slås i bitar lika lätt som en vattenyta. Och på samma sätt återfödas igen. När ringarna på vattnet stillat sig så är fasaden lika tät. Lika sårbar. Mamma är så lätt att såra att det skrämmer mig. Därför brukar jag erbjuda mig att duka av och då slänger jag maten som jag gömt under salladsbladen. Mamma vet att läkaren har sagt att jag inte kommer att äta som vanligt. Och jag är bara som kaninen i den mörka källaren, famlar längre och längre in.

När jag var liten så slog mina vänner mig. De var som gudar för mig, så på ett sätt kan man säga att gud slog mig. Jag älskade dem för att de såg mig, och de slog mig för att de var tvungna att se mig. Alla är tvungna att se. Man kan inte blunda, hur som helst är jag där ändå. Som när du skakar av rädsla för en människa som jagar dig, och du blundar en sekund, men när du öppnar ögonen så är det läskiga kvar. Eller som när du är förälskad i någon och håller den personens hand och inte vågar blunda för att han eller hon kan försvinna. När du blundar då så känner du ändå värmen av en annan hand i din.
Min hand var alltid full med grus, för de puttade mig alltid när de slagit mig färdigt. Jag minns björkträdens trädkronor just när jag reste mig. Det sved otroligt mycket i handflatorna. Tårarna var någonstans i halsen och frätte systematiskt bort min röst och existens.
Löven, om sommaren, gröna, om hösten gula, röda och bruna. Om vintern snötäckta och döda, om våren ljusgröna eller knoppar. Alltid dom där trädkronorna när jag reste mig upp och sakta gick in i skolan igen. Har ni haft roligt på rasten? Och lärarrummets fönster var alltid stängt. Vinter, vår, sommar och höst.
\"ska posta
rosorna som dom är och låta taggarna tränga igenom kuvertet
ska posta mitt namn för jag vet hur man stavar det
ska posta kärlekssvarta vingar som alltid darrar vem som än trär dem över axlarna\"


ska trä kärlekssvarta vingar över axlarna och känna dem darra och falla ner mot marken som rosblad.


Jag har tre burkar med tabletter. Alla tabletter är vita. Jag ska ta dem varannan dag. De skrämmer mig, allting skrämmer mig. En så liten, liten sak i min hand ska hjälpa mig i min diskussion med döden. Ska vinna kampen åt mig. Små, vita tabletter ska försäkra mig om livet. Att jag fortfarande ska få klättra i granar, äta kaksmet tills jag mår illa, gråta över nyheterna på TV och över kärleken och kattungar, få teckningar av min lillasyster, kunna ropa god natt tillbaka när hon försäkrar sig om att jag är där varje kväll på andra sidan väggen. Få ta fram cykeln varje vår, få räkna fräknar varje sommar, räkna sår och tårar varje höst, göra snöänglar varje vinter i parkerna runt om kring stan. Få spela ut mina känslor på gitarren, få se många fler barns första upptäckter. Få hjärtat krossat, få det lagat, få det krossat igen. Få det att slå ner de som slog mig – de som tittade på och visste om. Mina hjärtslag ska göra dem medvetna. Små vita tabletter ska försäkra mig om att jag inte behöver vara rädd för att somna i tron om att jag inte ska vakna igen.
Döden är inte glamourös. Inte förtrollande. Den är kall som din barndoms uppfiskade döda fiskar och lika grov och skoningslös som morgonen.


Det sägs att det har gått ett par månader. Det sägs att jag har spenderat två veckor på sjukhuset.
Jag tittar mig omkring.
En pojke med svart mössa och röda ränder sitter på en stol i hörnet av rummet med blicken nere i golvet. Hans fingrar leker med varandra, pillar med tyget på stolen som lossnat i kanten. Hans lugg är ljusbrun och når ända ner till hakan som har en liten grop i mitten. Hans ögonfransar är ljusa, likaså hans ögonbryn. Han har fräknar som pryder hans näsa och kindben, från vissa håll liknar han en lodjursunge.
Jag vrider på huvudet igen. Där är mamma. Vid dörröppningen. Jag blinkar till, nej, hon sitter här alldeles nära mig. Håller i min högra hand. Hon flaxar lite med ögonfransarna, jag tänker på korpen som hon matade i hemlighet när hela byn ville döda den.
Någonting gör att dimman i mitt huvud skingras, kanske är det medicinen. Jag märker att mamma gråter, förvånat som ett barn märker jag hur hon gråter och hur jag inte kan trösta henne. Någonting droppar ner på mitt vita täcke. Några droppar till. Det regnar i sjukhusrummet.
Någonting gråter.

Pojken i hörnet sitter nu och tittar oavvänt på mig. Hans mössa har halkat ner lite och täcker de ljusa ögonbrynen. Han rör lite på sig, som en för smart elev som ska in till rektorn för att någon skyllt toalettbranden på honom.
När han rör sig prasslar det till bakom hans rygg. Det låter som papier maché. Jag tänker på ballongerna på dagis som man limmade fast det på, papier maché alltså, i alla färger. Jag minns hur jag gjorde flera stycken lila och röda, bara för att dom var så fina. Att jag höll dem så hårt i famnen när jag skulle hem att jag var rädd att de skulle gå sönder. När jag gått uppför hela backen så stannade jag. Jag hade haft en grön sommarklänning som slutade vid knäna, visade mina klumpiga knän som var fulla med blåmärken. Ett vitt hårband runt min gråbruna, sommarblekta hästsvans. En hårlock som alltid föll fram över ögonen. Jag släppte ballongerna. De blåste över vägen och ner i diket. En av dem landade precis framför mina kardborrebandsskor. Jag hade gråtit hela kvällen, hade trott att de skulle flyga iväg upp mot himlen som de alltid tycks göra annars.

Papier maché-pojken rör sig igen, reser sig plötsligt. Han är inte så lång, kanske en och en halv meter. Ändå ser han ut att vara i min ålder. Hans händer söker sig ner i fickorna, han rycker på axlarna sådär långsamt som man kan göra ibland när man inte vet var man ska göra av sig. Någonting prasslar till igen. Jag vrider på huvudet lite åt vänster, ser plötsligt, kisar. Tittar normalt igen. Kisar. Jag ser honom ur profil.
Han ser inte ut att ha någon ryggrad, bara vingar och hud. Vingar. Han har stora, svarta vingar som ser ut att vara gjorda i papier maché. Men de sitter fast i hans skulderblad. Född sån.
Han rör sig igen, kommer mot mig. Jag känner ingenting. Han står vid min sängkant nu. Jag känner ingenting, ingenting förutom mitt hjärta som slår och slår och slår. Den döda fågeln kastar sig mot bröstkorgen, kastar sig desperat hårdare och hårdare för att komma ut. Bultar sönder mig.
Jag smeker mammas hand med tummen, men den är borta. Ett iskallt sus i mellangärdet. Hon är inte kvar. Hennes stol är tom, det syns att någon har suttit där. Jag börjar frysa.

Det prasslar till igen. Mer högljutt. Han är så ståtlig där han står, långa ljusa ögonfransar. Han höjer huvudet och tittar på mig. Jag vågar inte möta hans blick men jag gör det ändå. Det känns som att kliva ner i en avgrund utan slut. Fågeln bultar sår i mitt bröst. Allting hos honom glittrar, men hans ögon. Hans ögon är svarta. Stora och svarta och min handstil syns någonstans där inne. Sättet jag skriver mitt namn på, jag känner igen det. En underskrift.

En liten, grå fågel flyger ut genom fönstret. Blir till en örn.
Jag vågar inte titta ner mot bröstkorgen, vet att fågeln brytit sig ut. Den andas nu.
Jag andas nu.
Plötsligt ser jag mig själv sträcka fram min hand mot hans utsträckta.



Och ta den.