Nu har jag kommit till den punkten att mina drömmar som jag trodde var vävda av stoft gått upp i rök... lyckan är sopad under mattan och det känns som jag gått vilse på en stig i skogen en regning dag.

Mina skrik inombords ekar, ekar i den tomhet som tagit plats inom mig.
Jag är på bristningsgränsen, på väg att explodera känns det som..
Det finns inga ord till tröst, jag är slagen och besegrad, emotionellt splittrad i miljontals bitar...

Så mycket som jag låter vara osagt, jag vågar inte blotta mina innersta tankar... det är för skrämmande.. dem är mörka och undangömda djuptt inom mig... jag har sopat lyckan under mattan.