En kväll när storebror kommer hem, så känner jag att något inte är som vanligt. Han luktar konstigt och vinglar när han går. Men han är glad. Ögonen lyser och han ler. Jag längtar efter att få höra hans skratt och frågar därför ingenting. Men inombords tänker jag att han kanske är full. Jag har hört att de flesta tonåringar är det ibland. Fast jag har alltid trott att det gäller andra tonåringar, vanliga tonåringar. För min bror är inte vanlig, det har han aldrig varit. Nu tar han min hand
- Kom lillasyster, säger han. Vi ska åka ut i världen!
- Vart i världen?, undrar jag som aldrig varit längre bort än till Köpenhamn.
- Någonstans, svarar han. I världen.
- Men världen är ganska stor, invänder jag.
- Ja, svarar han bara. Världen är stor. Till och med större är tre fotbollsplaner i rad.
Jag förstår inte riktigt vad han menar, men jag är tolv år och storebror är fortfarande min absoluta idol, så säger han att vi ska ut i världen, så ska vi det.

Och en timme senare står vi faktiskt på tågstationen. Det är bara vi där.
– Jag tror nog kanske inte att det kommer komma något tåg, börjar jag försiktigt. Men storebror vill inte höra på.
– Ingenting kan stoppa oss nu, säger han och skrattar. Nothing can stop ous now, tillägger han och skrattar ännu mer. Och just då kommer det faktiskt en buss.
– Titta där, ropar han. Och vinglar ditåt. Jag följer tveksamt efter. Tyst påpekar jag att det är en lokalbuss. Storebror säger att jag är för liten för att förstå. Detta är våran enda chans. Så vi kliver på. Jag blir knallröd i ansiktet när storebror berättar för busschauffören att vi ska resa ut och upptäcka världen. Men busschauffören bara skrattar.
- Det blir tre kuponger, säger han lugnt. Jag skyndar mig att stämpla innan storebror hinner säga något mer dumt.

Vi sätter oss ganska långt bak.
– Vi har en lång resa framför oss, säger storebror och insisterar på att jag ska ta fram ostmackorna vi bredde hemma i köket innan vi åkte. Jag är faktiskt lite hungrig så jag gör honom till viljes. Sedan sitter vi där en lång stund och bara smaskar och dricker apelsinsaft. Jag säger att jag älskar att äta på bussar, och storebror säger att det gör han också. Jag tänker att han kanske har rätt ändå. Den här bussen kanske verkligen kommer att ta oss ut i världen. Annars skulle väl busschauffören ha sagt att det var fel buss? Jag ser fram emot att få se allt som vi har läst om på geografilektionerna i skolan. Eifeltornet, kinesiska muren, kanaler med gondoler på och frihetsgudinnan. Sånt som jag inte ens i min vildaste fantasi någonsin trott att jag skulle få se annat än på bild.

Men när vi för fjärde gången åker förbi Ica-affären där vi brukar handla vår mat kan jag inte låta bli att fråga storebror om det ändå inte är något som är fel.
- Men lilla gumman, säger han och ger mig en öm blick. Det förstår du väl att det inte är samma affär varje gång. Världen är full av Ica-affärer.
Jag svarar inte. Bara nickar och känner mig dum. Klart att det är så. En stund senare sover storebror djupt. Jag lutar huvudet mot hans axel och somnar jag med.

Vi vaknar en stund senare av att busschauffören står böjd över oss.
- Nu får ni gå av, säger han med vänlig men bestämd röst. Det var kvällens sista runda.
Storebror och jag ser förvånat på varandra men lyder utan protester. När bussen kör iväg ser vi oss omkring i vår hemstad som slumrar i natten. Vi är tillbaks vid buss och tågstationen. Tillbaks på ruta ett, så att säga. Vi börjar gå hemåt i tystnad.
- Vi måste ändå ha varit ganska långt bort, säger storebror plötsligt. Synd bara att vi inte han gå av innan bussen vände tillbaks igen.
- Jo, håller jag med om. Det var synd att vi somnade och missade världen när vi nu var så nära den.

Nästa morgon har storebror ont i huvudet. Han säger att det är resfeber för att han har åkt så långt bort. Att det är utmattande att åka buss genom hela världen. Det förstår man ju själv, för världen är allt bra stor. Och när jag känner efter riktigt noga, så har faktiskt också jag lite ont i huvudet.