Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En dikt jag skrev om hur det känns att vara ensam till att inte vara det helt enkelt...


Stilla mörker

Tomheten river över kinderna
Skapar sår som inte läker
Kan inte healas, kan inte botas
Rädd att sväljas in i intet
Vettskrämd att sjunka ner i det mörka djupet
Falla, drunkna ner till ensamhet
Ensamhet som leder till andra sidan livslinjen

Ängslighet eller förtjusning visas i en kraftig darrning på läppen
Tänderna skakas om i munnen, pressas ihop mot varandra
En skälvning går igenom kroppen och ögonen stirrar stint ner
Ner i avgrunden
Stora ögon spärras upp och rysningen kommer ofrivilligt
Stillheten är påträngande
Så hög i sin tystnad att hjärtat ljudligt bultar
Örat, känsligt för ljudet som för dånande musik
Håret reser sig i nacken när ena foten halkar
Kanten närmare än tidigare anat

Solen strilar plötsligt ner mellan två moln på den mörka himlen
Får mörkret att snabbt springa undan
Mörkret inombords finns det endast en person som kan ta bort
Han är värmen och tryggheten i en annars mörk värld
Han är solen för mitt inre




Prosa (Prosapoesi) av /the black rose
Läst 254 gånger
Publicerad 2008-02-29 23:59



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

/the black rose