I
jag ser ingenting när jag ser att jag inte kan
skriva! era ord är som feber och drogrus som rusar i mina armar
injicerade och infekterade och hur kletigt äckligt det är med poesi när den inte är i tårform och
glasklar! eller hur

II
på drottninggatan tafsar ett gäng pojkar på en ängel
vingarna vrider sig och tappar fjädrar och
flyglust, deras händer gör ängeln svag och de famlar efter sprutorna och pillren och en av dem smeker ängelns ben väldigt våldsamt och ängelns blick är vertikal, fäst någonstans uppe i cirkustältets tak
ska inte tappa taget,
strålkastarna
dansar

III
en flickas hand skakar och letar efter cigaretter
hon frågar alla hon möter om dom sett
någon! som har cigaretter men alla bara erbjuder henne tändare, hon
hittar till slut en fimp och tänder den i mörkret och hon sitter på en trapets i ett stort uppspänt cirkustält och den svajar fram och tillbaka hon tänder den i mörkret och den blir till en stämningsfull stjärna,
hon skälver och drar ett bloss, släcker den sedan
på ovansidan av handen
ärrvävnaderna där har börjat likna en religion

hon faller när hon kommer på att hon glömt att hålla i sig

V
på slagfälten ropar de om triumfer och att lyckan är
oboyglas men illamåendet tar alltid över och alla bilder i deras huvud
stänks trasiga av blod
solen går upp över krigsfälten, i skyttegravarna har man börjat
odla vingar av ammunitionen

kulsprutorna blänker i solstrålarna
en sekund är
tystnad! och enbart till för att lyssna på akustiken
i bröstkorgarna
en sekund innan det första springande barnet skjuts ner
och dör

efter det blinkar alla ögonfransar frenetiskt ända tills dess mörkret
kommer igen
blinkar som för att få någonting som sitter fast i ögonvrån att försvinna
något som svider




VI
försiktigt
när ingen ser
plockar jag ner pinnarna
och tältet sjunker ihop

tappar plötsligt andan