Stenad av den kalla känslan av dej ser jag genom glaset av igår. Kristallklart sken av tvekan medan kortet visar kärlek. Ser inte mina ord när jag läser. Andetagets förgänglighet, minnet jag inte hann ta del av. Då dina andetag lämnade mej, då jag drog mej undan.
Inget blev som jag trott och mina tankar befinner sig i ett gränsland mellan två världar, lika overkliga båda två. Jag begriper inte mej på mina handlingar, inte något jag gör av idag när det kommer till det dom kallar kärlek. Just nu så känns det bara som en lättnad men ändock en otrolig tomhet att inse att det inte är något för mej, det är helt enkelt inte min lott livet. Varför tänker ni? Det är ju meningen med livet, och så vidare… Svaret är mycket enkelt: Jag mår inte bra av det och många med mej, skillnaden är att många andra är kvar i förhållanden i alla fall. Varför frågar jag mej då? Jo man vet vad man har men inte vad man får säger ni. Bullshit säger jag, ni är bara så fruktansvärt rädda att vara ensamma om så bara en kortare period. Varför? Jo för då skulle ni ju få ta reda på vem ni själva är, för er som inte gjort det ännu alltså.
Vet ni det är okej, det gör inget, jag har valt det av egen fri vilja. Jag är seriöst hellre ensam och lever som jag vill än att vara med fel person i en värld av idag, där kärlek på ett eller annat sätt mäts i pengar eller att man har 2.1 barn, eller var normen nu må ligga på.