när man fryser fast i golvet
och andetagen slungas som stenar i bröstkorgen, man nästan, allting, knäna kroppen tron skärvorna av askfaten MELLANGÄRDET viker sig av tyngden
när man tittar ut genom fönstret och hatar fönstret för att det inte hjälper alls att titta ut genom det
när man hör skriken från alla människor, när man hör dem
och känner den där känslan
av att vilja rädda allt och alla men inte kunna och bara
dö en stund och vilja ha en filt och varm choklad och glömma bort politisk korrekthet och. allt, behöva någon som kramar om ryggen och magen så hårt det bara går för att stilla skälvandet
och att vakna nästa morgon utan att rummet roterar och bara
blinka mot sig själv i spegeln.
se hur bröstkorgen häver sig mer. än förut.